Enkeltur till Regina

Jag glömde ju en av de coolaste bilderna! Vi kom i närkontakt med en riktig bamsing! Det du far...

Hej bloggen och alla mina trogna läsare. För alla er diabetiker eller ungar med godisförbud. Kör insulinsprutan i botten respektive hämta er en skål med ett giltigt substitut för denna korta berättelse kommer bli sockersöt.

Jag satte mig på planet bundet mot en fjärran kust för att möta min stora kärlek sent på kvällen. Jag lämnade ett gråmulet Regina med solsken i hjärtat ty inget kan ta ifrån glädjen och spänningen av att efter nästan 6 veckor få återse ansiktet som blott oftast fått förknippats med en röst och bilder från en tidigare sommar under den senaste månaden. 

Mitt körsbär

San Franciscos flygbolag har jobbat på kundnöjdheten och har förbättrat sin produkt. Istället för att destruera planet mot landningsbanan och sedan använda överlevarna som bromsplan så kommer man nu enbart 3 timmar sent. Till skillnad från en riktig gentleman så begav jag mig till vårt B&B för att checka in och vänta där istället. Trött efter en lång arbetsdag och en flygtur gentemot en man som doftade fränt av gårdagens strumpor så gick jag likt en målsökande missil mot taxiskyltarna. Väl bemött av två män i kostym och slips frågar jag om det finns en taxi tillgänglig mot södra downtown. Med leenden som gick upp till hårbanden så jakade båda figurerna och tog mig med bortåt trotoaren. Väl framme så insåg jag mitt misstag... Jag ställde et trevande påstående "Det här ser ut som lyxbilar" varpå den kostymklädde taxichaffisen svarade "Det är för att det är lyxbilar sir". Om det var för att han kallade mig sir eller om det bara berodde på det faktum att jag är för rädd för att ändra mina beslut vet jag inte men jag slutade till slut upp nedsjunken i den skönaste skinnfotölj jag någonsin suttit i. Även om smålänningen i mig fick rumpan att svettas en aning och framkallade oroliga vinglanden fram och tillbaka för att hålla ett öga på taxametern så kan jag inte förneka att kännslan att åka ut från flygplatsen i en svart limousin med alla människor utanför inte kändes helt tokig.

För att summera vårt B&B. Det var fantastiskt. Ett hem iväg från sitt hem. Inrett med en trevlig viktoriansk stil av kvinnan som drev login och som även bodde där privat. Alla andra gäster var mycket vänliga och talade livligt om dittan och dattan, dock inte med de två svenskarna som allt för uppenbart var så uppsvärmade i varandra att vi enbart belönades med viskningar och smygtittar. De var dock snälla smygtittar och jag tror att de enbart avhandlade hur trevliga och sofistikerade vi verkade, trotts vår ringa ålder.

Frukost serverad av två kvinnor med en haltande engelska som gjorde tallriken mer spännande då man med stor säkerhet inte fick det man beställt.

Vi gjorde Vancouver på några timmar. Vandrade runt i den bedårande grönskan längs kusten, köpte färska körsbär på en lokal marknad och tog en färja över till centrum som är en ganska liten ö i centrala vancouver. Vi vandrade på Dave street ( även kallad böggatan vilket inte är en felskrivning på göteborgs lilla aveny bögatan) och vidare mot de finare gatorna där de Franska modedesignerna stod på rad. Vi hade på förhand blivit tipsade om gastown vilket är en gammal stadsdel som tidigare haft en ruffig stämpel men som städats upp och nu erhållit en hipp status och för att ge gatan rättvisa så var den både pulserande och inbjudande. Från Gastown skulle vi vidare mot China Town för att äta mat då klockan slagit några slag in på eftermiddagen. Julia hade på förhand blivit varnad att vi borde hålla oss på avstånd från en gata som heter Hastings då den huseras av skummare figurer.

Inom loppet av 50 meter så var det som om vi trätt in i en film och nu var vi mitt i ett dårhus. Vi hade bara lämnat gatan som var full av liv och en gata senare så fick man anstränga sig för att inte se någon som såg ut som om han hade huvudet fullt av lim. En gata till passerades och vi svänger vänster in på vad vi trodde var china town. Plötsligt så hörs en röst varpå vi vänder oss om för att försöka lokalisera ett ansikte. Med lätt vinglande blick står där en tandlös tant och förklarar på vänligaste sätt för oss att vi förmodligen vill gå en gata till uppåt för att komma till china town, om vi inte vill uppleva den lite mer "rough side of town". Hon fortsätter sedan med " They wont trouble you, if you dont trouble them." Förbryllade så skyndar vi oss över gatan efter ett snabbt tack till den vänliga damen. Något jag inte kunde släppa medans vi snabbt tog oss upp mot china town var hennes ordval; "they", hur kan man gruppera en hel gata med ett enda ord. Efter en snabb blick bakåt fick jag mitt svar. Hastings är en gata som bäst kan liknad med serien walking dead eller för den äldre publiken, succen Night of the living dead. Människorna rörde sig och liknade mer zombies. Det var definitivt över hundra och troligtvis närmare två hundra pundare som alla stod eller låg längs gatan. Den bilden gav mig en syrlig ny inställning till denna metropol som faktiskt om jag ska vara ärlig inte är lika bra som det kanada jag upplevt i övrigt även om vyerna är helt otroliga.

Vi tog oss runt Stanley Park med hjälp av en hyrd tandemcykel och spenderade närmare fem timmar i den underbara solen längs med kusten. Seanre på kvällen testade vi på Gas Town igen samt ett av de lokala bryggeriernas egna öl. Mycket trevligt, mycket gott.

Vad har Lucky Luke, Clintan, och Jesse James gemensamt? De får alla ta och passa sig för det är en ny sheriff i staden, sheriff Johansson. Torsdag den 11 Juli så hade jag och Simon tagit tjänsteledigt för att åka mot Calagary och dess 101:a upplaga av den årliga festivalen Calgary Stampede.

Vi hade tidigare på tisdagen lagt upp en annons på den lokala motsvarigheten på blocket att vi väldigt gärna ville få skjuts av en vänlig själ fram och tillbaka till Calgary Torsdag-Söndag. Stum av häpnad tog jag inte mindre än 30 minuter senare emot ett samtal från en tjej som av en händelse hade samma resrutt och tidsplan som oss även om ändamålen skiljde sig åt. Vi bestämde träff med denna mysteriska flicka under vår lunch (officiellt för att hon skulle få se att vi inte var några råskinn och inofficiellt för att jag och Simon var lite nervösa för att hamna i samma bil som en kraftig kvinna med både medel och avsikt för att dumpa oss i närmsta dike utan med så mycket som en tråd på kroppen). Lyckligvis så visade sig flickan vara en 28 årig lärare utan uppenbara onda avsikter och hon tycktes även anse att vi såg tillräkligt rekordeliga ut för att få dela hennes bil.

7 timmar i en bil går fort, väl i Calagary klockan ett på natten tog vi pendeltåget ut mot huset och soffan som vår vän Benson från Regina fixat hos sin gamla "bestman" Dan. Dan som för övrigt var en ordboksversion av gästfrihet tog emot oss med öppna armar och förklarade att vi fick ta vad vi ville från hans lägenhet men att då han huserat ett par Tyska "couch surfers" (soff surfare, vilket innebär att man erbjuder sin egen soffa till andra och får i gengäld bo gratis hos couch surfers världen över) dagen innan varav en av de tyska turisterna kommit vilse i staden och inte funnit lägenheten förrän klockan tre på natten så var Dan nu trött och tvungen att gå till sängs.

Väl utvilade på morgonen tog jag och Simon oss in mot Vicoria Park som husererar Stampede varje år.

Det är precis så man gör här i Regina. Är det game day så är det. För att förklara lite närmre. I fredags var det nämligen dags. Första hemmamatchen för säsongen och inte vilken som helst, match mellan Calgary Stampeders och Regina Roughriders. Jag och Simon uppfyllde vår del av det patriotiska avtalet genom att äta hamburgare och dricka rusdryck i vår källare. När denna svenska nektar var slut så tog vi oss in mot staden för att få uppleva andra halvan av matchen på en av de lokala pubarna. Denna krokiga resa (inte en anspelning på att drickat stigit mig åt huvudet) ledde oss först in på en pub vid namn the local brewery. Perfekt tänkte vi; inte nog med att puben i själva verket hade ett självtitulerat namn som överrensstämda med alla våra önskemål utan den riktigt andades också Amerikansk vägkrog med sin strategiska placering efter den tyngst traffikerade gatan med en stor betongparkering framför. Sagt och gjort, vi gjorde entré och efter 10 snabba sekunder och 16 arga ögon som undrade varför två förvuxna mjölkpojkar hade förvillat sig in på deras hak så gjorde vi sorti. Fy skam den som ger sig.

Vi färdades med stora steg in mot den inte fullt så stora staden, vetandes att den tredje kvarten förmodligen gått över i den fjärde. Vid första möjliga lokation som kunde tänkas innehålla en tv äntrade vi och blev trevligt överraskade av en distinkt lukt av avlopp (faktum är att hela huset luktade i mer eller mindre utsräckning av denna bedårande odör förutom toaletten som luktade rosor, en smula ironiskt). Vi fick i alla fall avnjuta en kalorifri öl och se när vårt stolta hemmalag tog ett grepp om ligaledningen.

Så, då jag inte har upplevt så mycket av spektakulära mått så blir det istället lite kuriosa. Historien ovan är fylld med små detaljer som kanske eller kanske inte kan locka fram intresse.

1. I titeln nämns klackar, tak, melon och huvud. Klackarna och taket finer ingen anknytning till verkligheten utan ämnar enbart beskriva en sinnesstämmning. Melonen på huvudet dock, det är en annan historia. Då det lokala laget är grönt och vitt har den lokala befolkningen (som min mor mycket tydligt instruerat mig att jag inte får kalla för pöbel även om det görs med glimten i ögat så vi kanske kan kalla dem för mobb istället?) kommit på att vattenmelloner är utmärkta huvudbonader om man äter upp innehållet och som grädden på moset även indikerar att man inte är i från en fiendestam!

2. Den pub som tillslut erbjöd oss öl, tak över huvudet, tv och en lukt av avlopp går under namnet crave vine bar. Det andades propert och helt ärligt så vara det lukten till trots det första stället i Regina som jag besök som ens kan jämföras med Europeisk standard på service och stil. Vad vi inte visste vid tillfället var dock att vi just stigit in i Reginas mest hemsökta hus (oklart vem som rangordnar detta, men bor man i en stad där "the local phsycic" med specialoteter som "fortune telling" kör en Hummer så kan jag mycket väl tänka mig att det även finns en jury som är dedikerad att ranka hemsökta hus). Tydligen hade detta en gång i tiden varit herresätet för Assiniboia private gentlemen's club och en kväll då "gentlemännen" fått lite för mycket i sig så slutade en av kaffeflickorna med sitt huvud istället för en kopp på sitt fat. Hon sägs numera hemsöka denna plats. Tecken på att huset är hemsökt sägs vara:
Slocknande lampor, porslin som skrammlar och blodliknande substans som droppar från lamporna. Kvällen då vi besökte kanske spöket hade fått i sig några katrinplommon för mycket.

3. Jag har som alla mina läsare vet fyllt år. Det var en vanlig sketen tisdag och förutom pannkakorna som Simon serverade mig till frukost, den lilla hymn som jag spelade till mig själv på gitarr och kakan som jag bakat till mig själv så var det inte mycket som skrek födelsedag. 3 dagar sent anländandes i en skokartong kom dock räddningen. Som en reklam hämtad direkt från systembolaget så fick jag min enda present! Ni kan vara lugna där hemma hela familjen Johansson-Adrian. Jag har inte glömt er och jag tackar så hemskt mycket för gåvorna, vad jag menar är helt enkelt att detta var den enda fysiska present som kom inslagen i ett paket. Och det var inte vilket paket som helst. Som i en Text av Hans Alfredsson anlände mitt paket i en skokartong, stämplad med så mänga frimärken att man knappt såg all vacker cellofan under och kluckandes som om den tagit in hela atlanten. Hur som helst, systembolaget hade varit stolta när de såg min flaska Bäska droppar med tillhörande kazoo. Tack så mycket kära vänner, den smakade och det känns tryggt att inte ens en flykt till andra sidan jorden är tillräkligt långt för eran hämndlystnad!

Med en bitterljuv smak i munnen så får jag önska alla läsare en god morgon och jag hoppas få uppleva lite mer spektakulära saker så skrivandet inte enbart hålls uppe för skrivandets skull.

God morgon för er betyder god natt för mig!

True patriot love in all thy sons command. Dessa rader är de två inledande i Kanadas nationalsång. En mycket vacker och högtidlig hymn till fosterlandet. För att ta var sak i sin ordning. Veckan har varit fylld av resor. Senaste var i fredags och gick till metropolen Humboldt där vi besökte det lokala rekreationscentret (ishockyrink, pool osv.) för att göra ett första möte inför ett kommande projekt och efter det så har helgen rullat på.

Jag och Simon har inlett en empirisk studie på Reginas olika klubbar och barer och vi har kommit en bra bit på vägen. Så här långt kan man dra slutsatserna att drickat är billigare, inträdena är billigare, musiken är hämtad från en 00-tals hollywood-b-rulle och bara för att det är en Irländs pub så betyder det inte nödvändigtvis att det finns någon anknytning till irland utöver ägaren.

Så måndag den 1 Juli då var det dags för Kanadas Nationaldag, jag tog mig friheten att befria er från att söka djup ned i erat kunskapsbibliotek och istället berätta att datumet är valt precis som så många andra länder utifrån när Kanada blev "självständigt". I själva verket är Kanada fortfarande i vissa sammanhang samstyrt med Storbritannien så att kalla det självständighet är lite i överkant, året var i alla fall 1867 och datumet den 1 Juli.

Jag och Simon tog vara på den strålande solen och gick ut för att försöka beblanda oss med lokalbefolkning samt uppleva vad den Kanadensiska pöbeln tycker om att göra för att sysselsätta sig på sin fritid.

Resultatet finns att beskåda på den lilla bildserien nedan.