Enkeltur till Regina

Bland gyllene fält och stora pickups

En dans på rosor

Publicerad 2013-07-24 08:11:12 i Allmänt,

Hej bloggen och alla mina trogna läsare. För alla er diabetiker eller ungar med godisförbud. Kör insulinsprutan i botten respektive hämta er en skål med ett giltigt substitut för denna korta berättelse kommer bli sockersöt.

Jag satte mig på planet bundet mot en fjärran kust för att möta min stora kärlek sent på kvällen. Jag lämnade ett gråmulet Regina med solsken i hjärtat ty inget kan ta ifrån glädjen och spänningen av att efter nästan 6 veckor få återse ansiktet som blott oftast fått förknippats med en röst och bilder från en tidigare sommar under den senaste månaden. 
Mitt körsbär

San Franciscos flygbolag har jobbat på kundnöjdheten och har förbättrat sin produkt. Istället för att destruera planet mot landningsbanan och sedan använda överlevarna som bromsplan så kommer man nu enbart 3 timmar sent. Till skillnad från en riktig gentleman så begav jag mig till vårt B&B för att checka in och vänta där istället. Trött efter en lång arbetsdag och en flygtur gentemot en man som doftade fränt av gårdagens strumpor så gick jag likt en målsökande missil mot taxiskyltarna. Väl bemött av två män i kostym och slips frågar jag om det finns en taxi tillgänglig mot södra downtown. Med leenden som gick upp till hårbanden så jakade båda figurerna och tog mig med bortåt trotoaren. Väl framme så insåg jag mitt misstag... Jag ställde et trevande påstående "Det här ser ut som lyxbilar" varpå den kostymklädde taxichaffisen svarade "Det är för att det är lyxbilar sir". Om det var för att han kallade mig sir eller om det bara berodde på det faktum att jag är för rädd för att ändra mina beslut vet jag inte men jag slutade till slut upp nedsjunken i den skönaste skinnfotölj jag någonsin suttit i. Även om smålänningen i mig fick rumpan att svettas en aning och framkallade oroliga vinglanden fram och tillbaka för att hålla ett öga på taxametern så kan jag inte förneka att kännslan att åka ut från flygplatsen i en svart limousin med alla människor utanför inte kändes helt tokig.

För att summera vårt B&B. Det var fantastiskt. Ett hem iväg från sitt hem. Inrett med en trevlig viktoriansk stil av kvinnan som drev login och som även bodde där privat. Alla andra gäster var mycket vänliga och talade livligt om dittan och dattan, dock inte med de två svenskarna som allt för uppenbart var så uppsvärmade i varandra att vi enbart belönades med viskningar och smygtittar. De var dock snälla smygtittar och jag tror att de enbart avhandlade hur trevliga och sofistikerade vi verkade, trotts vår ringa ålder.

Frukost serverad av två kvinnor med en haltande engelska som gjorde tallriken mer spännande då man med stor säkerhet inte fick det man beställt.

Vi gjorde Vancouver på några timmar. Vandrade runt i den bedårande grönskan längs kusten, köpte färska körsbär på en lokal marknad och tog en färja över till centrum som är en ganska liten ö i centrala vancouver. Vi vandrade på Dave street ( även kallad böggatan vilket inte är en felskrivning på göteborgs lilla aveny bögatan) och vidare mot de finare gatorna där de Franska modedesignerna stod på rad. Vi hade på förhand blivit tipsade om gastown vilket är en gammal stadsdel som tidigare haft en ruffig stämpel men som städats upp och nu erhållit en hipp status och för att ge gatan rättvisa så var den både pulserande och inbjudande. Från Gastown skulle vi vidare mot China Town för att äta mat då klockan slagit några slag in på eftermiddagen. Julia hade på förhand blivit varnad att vi borde hålla oss på avstånd från en gata som heter Hastings då den huseras av skummare figurer.

Inom loppet av 50 meter så var det som om vi trätt in i en film och nu var vi mitt i ett dårhus. Vi hade bara lämnat gatan som var full av liv och en gata senare så fick man anstränga sig för att inte se någon som såg ut som om han hade huvudet fullt av lim. En gata till passerades och vi svänger vänster in på vad vi trodde var china town. Plötsligt så hörs en röst varpå vi vänder oss om för att försöka lokalisera ett ansikte. Med lätt vinglande blick står där en tandlös tant och förklarar på vänligaste sätt för oss att vi förmodligen vill gå en gata till uppåt för att komma till china town, om vi inte vill uppleva den lite mer "rough side of town". Hon fortsätter sedan med " They wont trouble you, if you dont trouble them." Förbryllade så skyndar vi oss över gatan efter ett snabbt tack till den vänliga damen. Något jag inte kunde släppa medans vi snabbt tog oss upp mot china town var hennes ordval; "they", hur kan man gruppera en hel gata med ett enda ord. Efter en snabb blick bakåt fick jag mitt svar. Hastings är en gata som bäst kan liknad med serien walking dead eller för den äldre publiken, succen Night of the living dead. Människorna rörde sig och liknade mer zombies. Det var definitivt över hundra och troligtvis närmare två hundra pundare som alla stod eller låg längs gatan. Den bilden gav mig en syrlig ny inställning till denna metropol som faktiskt om jag ska vara ärlig inte är lika bra som det kanada jag upplevt i övrigt även om vyerna är helt otroliga.
Ett Vancouver i solnedgång med bergen i bakgrunden


Vi tog oss runt Stanley Park med hjälp av en hyrd tandemcykel och spenderade närmare fem timmar i den underbara solen längs med kusten. Seanre på kvällen testade vi på Gas Town igen samt ett av de lokala bryggeriernas egna öl. Mycket trevligt, mycket gott.
Mycket pengar cirkulerar i denna stad och husen reser sig till skillnad från Regina över havsnivån

På söndagen var det dags för att uppleva lite natur ( som jag hade väntat!!). Vi tog bussen och färjan och åter igen bussen för att till slut anlände vid foten av en kabinlift upp till Grouse Mountain. För en man som älskar granskog och berg och som dessutom spenderat 6 veckor i vad som tycks vara ett oändligt fält så var detta rena lekstugan. Jag kunde för första gången på mycket länge inte se jordens ände! På toppen så bedrev vi en ambitiös men kortvarig vandring, då vår utrustning (lågskor och strumpläst) inte tillät mer avancerad väg än grus.
En glad flicka på äventyr

Granar+berg=träningsverk i skrattmuskeln

På toppen fick vi även bevittna jakt som bedrevs med en falk och dess tränare samt om vi inte hade missat det skogshuggartävling. Vi fick dock se de manliga gestalterna posera svettiga tillsammans med en hel rad av unga tjejer. Om jag någonsin blir ansvarig för Övertorneås marknadsföringsavdelning så har jag nu ett ess i rockärmen hur jag ska bryta den negativa trenden med ökande antal ungkarlar.

Kort och gott så har jag spenderat en helt underbar helg i Vancouver. En helg som lämnat mig helt utslagen av alla endorfiner som framkallats av två dygns konstant skratt och glädje. Nu är det sex veckor kvar tills nästa rendevouz och jag kan inte vänta på att få träffa dig igen.

Min rabarberbrud!


Hälsningar från ers undertecknad som tog och njöt av en liten tjuvstart på det längre äventyret som kommer upp om några månader.

Tata



En Riktig Svensk Cowboy

Publicerad 2013-07-17 07:22:19 i Allmänt,

Vad har Lucky Luke, Clintan, och Jesse James gemensamt? De får alla ta och passa sig för det är en ny sheriff i staden, sheriff Johansson. Torsdag den 11 Juli så hade jag och Simon tagit tjänsteledigt för att åka mot Calagary och dess 101:a upplaga av den årliga festivalen Calgary Stampede.


Vi hade tidigare på tisdagen lagt upp en annons på den lokala motsvarigheten på blocket att vi väldigt gärna ville få skjuts av en vänlig själ fram och tillbaka till Calgary Torsdag-Söndag. Stum av häpnad tog jag inte mindre än 30 minuter senare emot ett samtal från en tjej som av en händelse hade samma resrutt och tidsplan som oss även om ändamålen skiljde sig åt. Vi bestämde träff med denna mysteriska flicka under vår lunch (officiellt för att hon skulle få se att vi inte var några råskinn och inofficiellt för att jag och Simon var lite nervösa för att hamna i samma bil som en kraftig kvinna med både medel och avsikt för att dumpa oss i närmsta dike utan med så mycket som en tråd på kroppen). Lyckligvis så visade sig flickan vara en 28 årig lärare utan uppenbara onda avsikter och hon tycktes även anse att vi såg tillräkligt rekordeliga ut för att få dela hennes bil.

7 timmar i en bil går fort, väl i Calagary klockan ett på natten tog vi pendeltåget ut mot huset och soffan som vår vän Benson från Regina fixat hos sin gamla "bestman" Dan. Dan som för övrigt var en ordboksversion av gästfrihet tog emot oss med öppna armar och förklarade att vi fick ta vad vi ville från hans lägenhet men att då han huserat ett par Tyska "couch surfers" (soff surfare, vilket innebär att man erbjuder sin egen soffa till andra och får i gengäld bo gratis hos couch surfers världen över) dagen innan varav en av de tyska turisterna kommit vilse i staden och inte funnit lägenheten förrän klockan tre på natten så var Dan nu trött och tvungen att gå till sängs.

Väl utvilade på morgonen tog jag och Simon oss in mot Vicoria Park som husererar Stampede varje år.
Med en entré formad som en tepee och omgiven av cowboys så framgick det ganska omgående att detta skulle bli en helg att minnas. En surrealistisk känsla spred sig i kroppen när det var som om man hamnat på inspelningsplatsen för en futuristisk film i sanna George Orwell stämning men med rekvisitan från Clintans klassiker för en handfull dollar. Alla, och när jag säger alla så menar jag verkligen alla hade på sig cowboyateraljer i mer eller mindre utsträckning. Vi hade blivit förvarande av Benson att så skulle vara fallet och i förebyggande syfte lånat lite av samma utstyrlsel som de lokala invånarna för att kunna smälta in bättre.

Vi hade två mål som vi fått utstakade av vår vän Benson innan vi åkte till Calgary. Vi skulle se på Rodeon och vi skulle uppleva Nashville North. Sagt och gjort så styrde vi stegen mot Rodeon och stog som två smålänningar och stirrade på priserna. Vi var inte övertygade om det var värt det och började därför en diskussion på vårt modersmål (något vi i övriga fall försöker undvika). Mitt under vårt velande så anländer en dam fram till oss och frågar om vi inte vill gå och se föreställningen. Försiktigt svarar vi att vi funderar på det och damen blir jublande glad och kallar fram sin make. Hon förklarar att de har lysande biljetter på första parkett och bättre än såhär skulle vi inte hitta. Simon börjar leta i sitt vokabulär för att på ett fint sätt säga, vi vill ha den billigaste skit som säljs och på så vis spara våra pengar till öl istället men som tur var så stoppades han av gubben som undrade hur mycket vi ville ge för dem och visar att de är inköpta för 100$ styck ( 650 kronor) men innan vi hunnit svara så ställer han följdfrågan om vi är på besök och innan vi hunnit svara på följdfrågan så har han krängt biljetterna till oss för 20$ styck. 

Stolta och häpna hade vi nu erhållit våra biljetter och kunde hjärndött njuta av tre timmar underhållning i Kanadensisk stil från prima possition.

Vi ser här freestylemotorkrossens skapares gudson (gudson till Evil Knievel) som här gör en bakåtvolt med sin kross. Nordamerikaner har den roliga egenskapen att om man ger dem något med en motor på så kommer de göra en sport av det. Exempel på sådant är lawnmover racing som också är en populär folksport i staterna.

Tre förvuxna pojkar i luften på samma gång.

Är man en riktig Cowboy Så är man en också en riktig stjärna under Stampede. Här kommer fjolåretsvinnare i tre av grenarna inflyggande till fyrverkerier och med en skrålande Tina Turner i bakgrunden sjungandes Simply the best.

Det finns många härliga bilder från Rodeon tyvärr så gör de sig mycket dåligt på bloggen pga den låga upplösningen så dessa får önskas att tittas på vid min hemkomst.

Klockan slog fem och festivalstrupen var torr så vi tog till vår väns andra råd. Efter 30 minuter kö in till ett enormt öltält så var vi tillslut inne i vad som bäst kan beskrivas som ett High Chaparall för vuxna. Alkohol och Cowboys i överflöd. Som tur var så var stämningen mycket god med livemusik och många glada själar som dansade bugg och linedance.

De tre banden som vi såg under kvällen. Alla var självklart i genren. Allt annat hade förmodligen orsakat upplopp hos publiken.


 
Lördag och ännu en solig dag. Vi gick på sightseeing inågon timma och här ser vi undertecknad med Calagrys centrala flod. Då jag inte vet hur mycket som spridit sig till svenska media om läget i Calgary så kan jag snabbt informera att det bara två veckor tidigare hade varit en mycket svår översvämmning här med hundratusentals människor drabbade och evakuerade. Vid samma översvämmning hade floden bakom mig varit upp mot gatukanten vilket förklarar vilka enorma vattenmassor som flöt genom staden.

Lördagen spenderades sedan med pubrunda i gemenskap av Kanadensiska studenter som vi lyckats sluta upp med och tillställningen blev väldigt trevlig.

Klockan är mycket och sheriffen måste sova. Jag bjuder på två inkriminerande bilder som får signalera sinnesstämningen och atmosfären för helgen.

Snabbare än min egen skugga och mer lucky punk än de flesta. God Natt!

Klackarna i taket och melonen på huvudet!

Publicerad 2013-07-09 07:56:00 i Allmänt,

Det är precis så man gör här i Regina. Är det game day så är det. För att förklara lite närmre. I fredags var det nämligen dags. Första hemmamatchen för säsongen och inte vilken som helst, match mellan Calgary Stampeders och Regina Roughriders. Jag och Simon uppfyllde vår del av det patriotiska avtalet genom att äta hamburgare och dricka rusdryck i vår källare. När denna svenska nektar var slut så tog vi oss in mot staden för att få uppleva andra halvan av matchen på en av de lokala pubarna. Denna krokiga resa (inte en anspelning på att drickat stigit mig åt huvudet) ledde oss först in på en pub vid namn the local brewery. Perfekt tänkte vi; inte nog med att puben i själva verket hade ett självtitulerat namn som överrensstämda med alla våra önskemål utan den riktigt andades också Amerikansk vägkrog med sin strategiska placering efter den tyngst traffikerade gatan med en stor betongparkering framför. Sagt och gjort, vi gjorde entré och efter 10 snabba sekunder och 16 arga ögon som undrade varför två förvuxna mjölkpojkar hade förvillat sig in på deras hak så gjorde vi sorti. Fy skam den som ger sig.

Vi färdades med stora steg in mot den inte fullt så stora staden, vetandes att den tredje kvarten förmodligen gått över i den fjärde. Vid första möjliga lokation som kunde tänkas innehålla en tv äntrade vi och blev trevligt överraskade av en distinkt lukt av avlopp (faktum är att hela huset luktade i mer eller mindre utsräckning av denna bedårande odör förutom toaletten som luktade rosor, en smula ironiskt). Vi fick i alla fall avnjuta en kalorifri öl och se när vårt stolta hemmalag tog ett grepp om ligaledningen.

Så, då jag inte har upplevt så mycket av spektakulära mått så blir det istället lite kuriosa. Historien ovan är fylld med små detaljer som kanske eller kanske inte kan locka fram intresse.

1. I titeln nämns klackar, tak, melon och huvud. Klackarna och taket finer ingen anknytning till verkligheten utan ämnar enbart beskriva en sinnesstämmning. Melonen på huvudet dock, det är en annan historia. Då det lokala laget är grönt och vitt har den lokala befolkningen (som min mor mycket tydligt instruerat mig att jag inte får kalla för pöbel även om det görs med glimten i ögat så vi kanske kan kalla dem för mobb istället?) kommit på att vattenmelloner är utmärkta huvudbonader om man äter upp innehållet och som grädden på moset även indikerar att man inte är i från en fiendestam!

2. Den pub som tillslut erbjöd oss öl, tak över huvudet, tv och en lukt av avlopp går under namnet crave vine bar. Det andades propert och helt ärligt så vara det lukten till trots det första stället i Regina som jag besök som ens kan jämföras med Europeisk standard på service och stil. Vad vi inte visste vid tillfället var dock att vi just stigit in i Reginas mest hemsökta hus (oklart vem som rangordnar detta, men bor man i en stad där "the local phsycic" med specialoteter som "fortune telling" kör en Hummer så kan jag mycket väl tänka mig att det även finns en jury som är dedikerad att ranka hemsökta hus). Tydligen hade detta en gång i tiden varit herresätet för Assiniboia private gentlemen's club och en kväll då "gentlemännen" fått lite för mycket i sig så slutade en av kaffeflickorna med sitt huvud istället för en kopp på sitt fat. Hon sägs numera hemsöka denna plats. Tecken på att huset är hemsökt sägs vara:
Slocknande lampor, porslin som skrammlar och blodliknande substans som droppar från lamporna. Kvällen då vi besökte kanske spöket hade fått i sig några katrinplommon för mycket.

3. Jag har som alla mina läsare vet fyllt år. Det var en vanlig sketen tisdag och förutom pannkakorna som Simon serverade mig till frukost, den lilla hymn som jag spelade till mig själv på gitarr och kakan som jag bakat till mig själv så var det inte mycket som skrek födelsedag. 3 dagar sent anländandes i en skokartong kom dock räddningen. Som en reklam hämtad direkt från systembolaget så fick jag min enda present! Ni kan vara lugna där hemma hela familjen Johansson-Adrian. Jag har inte glömt er och jag tackar så hemskt mycket för gåvorna, vad jag menar är helt enkelt att detta var den enda fysiska present som kom inslagen i ett paket. Och det var inte vilket paket som helst. Som i en Text av Hans Alfredsson anlände mitt paket i en skokartong, stämplad med så mänga frimärken att man knappt såg all vacker cellofan under och kluckandes som om den tagit in hela atlanten. Hur som helst, systembolaget hade varit stolta när de såg min flaska Bäska droppar med tillhörande kazoo. Tack så mycket kära vänner, den smakade och det känns tryggt att inte ens en flykt till andra sidan jorden är tillräkligt långt för eran hämndlystnad!

 
Med en bitterljuv smak i munnen så får jag önska alla läsare en god morgon och jag hoppas få uppleva lite mer spektakulära saker så skrivandet inte enbart hålls uppe för skrivandets skull.

God morgon för er betyder god natt för mig!

O Canada! Our home and native land!

Publicerad 2013-07-02 07:33:37 i Allmänt,

True patriot love in all thy sons command. Dessa rader är de två inledande i Kanadas nationalsång. En mycket vacker och högtidlig hymn till fosterlandet. För att ta var sak i sin ordning. Veckan har varit fylld av resor. Senaste var i fredags och gick till metropolen Humboldt där vi besökte det lokala rekreationscentret (ishockyrink, pool osv.) för att göra ett första möte inför ett kommande projekt och efter det så har helgen rullat på.


Jag och Simon har inlett en empirisk studie på Reginas olika klubbar och barer och vi har kommit en bra bit på vägen. Så här långt kan man dra slutsatserna att drickat är billigare, inträdena är billigare, musiken är hämtad från en 00-tals hollywood-b-rulle och bara för att det är en Irländs pub så betyder det inte nödvändigtvis att det finns någon anknytning till irland utöver ägaren.

Så måndag den 1 Juli då var det dags för Kanadas Nationaldag, jag tog mig friheten att befria er från att söka djup ned i erat kunskapsbibliotek och istället berätta att datumet är valt precis som så många andra länder utifrån när Kanada blev "självständigt". I själva verket är Kanada fortfarande i vissa sammanhang samstyrt med Storbritannien så att kalla det självständighet är lite i överkant, året var i alla fall 1867 och datumet den 1 Juli.

Jag och Simon tog vara på den strålande solen och gick ut för att försöka beblanda oss med lokalbefolkning samt uppleva vad den Kanadensiska pöbeln tycker om att göra för att sysselsätta sig på sin fritid.

Resultatet finns att beskåda på den lilla bildserien nedan.

Här finner ni en promenad längs Wascana lake och i bakgrunden parlamentshuset. Mycket folk hade samlats här för att se på alla evenemang.


Ett av nöjena för dagen var en traditionell plywood-boat race vilken gick ut på att olika företag skulle bygga sina egna båtar med hjälp av plywood och silvertape och sedan försöka paddla dem över floden. Just detta fina exemplar byggs av Kanadas i allmänhet och Reginas i synnerhets stora stoltheter RCMP Canadian Mountain Police. Tyvärr inte iklädda sina allra stiligaste uniformer (de traditionella röda) utan istället i några sunkiga träningsbyxor. Hatten tillhör i alla fall original utstyrseln. Om man fokuserar ögonen så kan man skymta att det ser ut som om den ena dricker öl och den andra vin. Kan varken bekräfta eller förneka detta.


Jag och Simon gör ett tappert försök att smälta in i omgivningen. I efterhand när man granskar resultatet så är det troligare att vi framstod som vilsna turister men brännan som jag fick efter en dag i solen med linnet på kroppen har lett till att jag nu har min alldeles egna Kanadensiska flagga. Något som säkerligen kommer få även den mest patriotiske kanadicken att falla till reträtt. För övrigt värt att påpeka att just denna plats, parken framför parlamensthuset troligtvis är den vackraste i hela staden. Så var det med det, så om ni sitter och väntar på nya inlägg med vackrare bilder så kan ni genast sluta läsa denna blogg. Det blir inte bättre än såhär.



En inte fullt så vacker kompenserande bild för att få se parken från parlamentshusets synvinkel. (Kuriosa,Statyn föreställer Queen Elizabeth II när hon rider på sin trogna springare under sitt besök i staden för ett antal år sedan)


Så, jag hade som förhoppning att få se vad en sann kanadensare gillar att göra på sin fritid och svaret tycks vara tyngdlyftning. Här får vi bevittna när tävlingen Western Canadas Strongest Man angjör grenen 160 pounds dumbell vilket om min matte inte slår fel borde motsvara ca 70 kilo. Innan hade vi bevittnat när de bar och lyfte upp sandsäckar på en dodge Ram och sedan puttade pickupen över mållinjen. På det hela taget mycket likt den åtråvärda tävlingen Sveriges starkaste bonddräng som avgörs vart år på Elmiamässan.


Här ser vi trean och tvåan i plywood tävlingen. Först kom polismyndigheten, tvåa en byggfirma och trea kom våra kära Bergspoliser. Nu ångrade de nog sig att de tallat på starkzingon tidigare under byggnationen.


Det var allt för nationaldagen. Vi gick hem röda som kräftor och tog med oss vetskapen att invånarna här tydligen har tre favoritsysselsättningar. Plywoodbåtrace, tynglyftning samt agility då dessa tre var de enda alternativen till underhållning.

Just nu sitter jag i soffan hemma i källaren, det enda stället i Regina som inte är +30 för tillfälet och har nyligen kommit hem från en BBQ som vi bjöds med på av vår värdinna Anastassia. Den hölls på en farm en bit utanför staden och de mycket trevliga värdarna bjöd oss gladeligen tillbaka närsom vi ville komma bort från staden. Väl hemma påbörjades en kaka då jag följer den märkliga sedan att baka min egen födelsedagskaka till jobbet. Men ska de smaka så får de sjunga!


För att få lite utfyllnad.

Nedan finner ni två stora hus som stadsborna är mycket stolta över. tror de är fyllda med kontor men inte helt säker. Dessa återfinns i stadens kärna. De två andra är mitt respektive Simons kontor. Titta så kul vi har när vi jobbar.

 

Värme och solsken från er tillgivne skribent!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela