Enkeltur till Regina

Som den riktiga bloggar jag är så skriver jag kontinuerligt. En veckas intervall plus minus en månad. Veckans inlägg är en kort berättelse om ett antal första gången händelser för mig.

Det var en solig dag i september, närmare bestämt den 28. Klockan var sju och jag hade trotsat sömnen i ögonen och stod nu och väntade på Benson utanför vårat hus. Simon som drabbats an en inflammation på sina musikanta strömmingar i halsen var sängliggandes. Jag och Benson for för att möta upp två av hans vänner utanför staden, för att inte trampa någon på tårna så kan vi kalla dem Jim och Bob resten av historien. Bob var stor som ett hus, hade en sådan där cool tatuering av en kedja runt sin abnorma biceps och körde en Hummer H2(för er som inte är bekanta så används den av amerikanska militären), med andra ord, Bob är inte mannen som jag skulle gå fram och anmärka på om han slängde tuggummi på gatan eller rykte grenar från träden (det senare vilket jag sett min krutgumma till mormor ge några ungdomar utskällning efter notor på). Jim är mer vardaglig, spenslig och går från första sekunden jag ser honom tills vi tar avsked runt med en cigarett i munnen. Resan till Saskatoon i Bobs Hummer ( första nummer 1: åka Hummer H2 ) är intressant för att säga det milt och på grund av känsliga öron och ögon så är den censurerad så till den grad att vi plötsligt är framme i Saskatoon, eller snarare i Dakota Dunes.

Dakota Dunes är (vilket jag inte visste vid tillfället) ett kombinerat kasino och golfbana. Banan är rankad som top 10 i Kanada och är en del av touren. När vi i lobbyn ska betala så drar det till i mungiporna när kassören ber om $100 vilket blir ca 650 kronor men som tredje mannen i kö var det bara att betala. dessa 650 kan jämföras med de 2000 jag var van med att betala för ett års medlemskap på gamla hederliga kårsta GK. Utanför möts jag dock av en trevlig överraskning, en golfbil! Något som bara belönas till kraftigt rörelseförhindrade i Sverige ( första nummer 2: Åka golfbil). Här i Nordamerika är man en udda sort om man inte åker golfbil, jag menar, det är ju endå flera kilometer runt! Golfbanan är dock fantastiskt välskött och till skillnad från gärdet som jag är van vid så var denna behandlad med omsorg. Rundan gick spelmässigt okej för att vara den första helrundan på två år men för Bob och Benson gick det inte lika bra. De båda hade olika sätt att handskas med motgångarna, Benson slutade spela då han ansåg att vi fick vänta för länge på honom och Bob han började i stället slå dubbelt, en gång mot bollen och en gång med vad som såg ut att vara med en sann släggkastares teknik upp i luften. Jim spelade dock som en riktig gammal gentleman, och bara man hade bytt ut hans cigaretter mot en pipa och hans jeans och sportjacka mot en tweedkavaj så hade självaste Harry Vardon varit nöjd.

Som hobbyanalytiker så anmärkte jag på att konsumtionen av alkohol kanske hade negativ inverkan på herrarnas spel vilket de instämde i innan de knäppte nästa öl. Dessa öl förses godhjärtat av en liten "vagn med nödvändigheter" som åker runt på banan för att se till att ingen blir torr i halsen. Slutligen efter hål 18 så kan vi dra slutsatsen att Jim vann, jag kom två och Benson och Bob har tappat räkningen men enligt Bob så var det bäst för oss att han fick säga att han vann för annars skulle han mysa ned sig i samma säng som oss på natten så jag gratulerade honom till segern

Om man ändå är på ett kasino så ansåg herrarna att man måste besöka det vilket vi också gjorde. Jag tog upp mina tynande kunskaper från Las Vegas och försökte minnas. Det började vid tärningsbordet och vid samma stund som jag förstod hur det gick till så gick vi vidare till Black Jack-bordet. Då jag inte hade löst in några marker så var jag en åskådare men de sade till mig att vi vid tillfället låg plus $30 och att om Benson lyckades skrapa ihop 300 så skulle han bjuda på middagen. Black Jack är simpelt nog och inte allt för spännande, Jim som också spelade (Bob var likt mig åskådare då han inte förstod sig på hur dessa saker gick till) tröttnade fort och ville istället gå till rouletten. Här gick det fort. Benson frågade mig om alla födelsedagar som jag kunde komma på och en stjärna på födelsedagar som jag är så kunde jag tre i huvudet, min brors, min egen och min Julias. 03,02,25 (passande nog så var det dagen innan min kära fars födelsedag något som jag glömde och har bett hjärtligt om förlåtelse för) . Jag förstod ingenting... Likt ett frågetecken såg jag hur marker placerades på bordet bara för att plockas in av dealern i nästa stund. Vad var det som hände... Innan jag lyckats klura ut vad oddsen var och varför det såg ut som att de bara förlorade så sade Jim helt plötsligt att han var pank. Han hade inom lopppet av en minut spelat bort $200 och var nu trött på att spela. Jag stod häpet och insåg plötsligt vidden av vad ett spelmissbruk skulle kunna göra med en man.

Efter reflektionen från min sida och ett snabbt ihopsamlande av kvarvarande marker från Benson så gick vi för att ta ett sista spel vid tärningarna. För att vara en god värd (vilket han alltid varit) så gav Benson mig några marker och sade åt mig att vara den som kastade tärningarna. Det hela gick... Det hela gick sådär. För att säga det kort och enkelt. på första kastet får man inte kasta 3. Jag kastade 3. På andra kastet fick jag 6 vilket "fäster" numret vi vill ha och på det efterföljande kastet får man kasta allt utom 7. Jag kastade 7... Benson proklamerade att jag betydde otur och sade att han inte skulle ta med mig nästa gång han skulle till kasino. (Första nummer 3: spela hazard spel). Så nu när jag enligt de gamla prästerna gjort mig skyldig till synd så kände jag mig lite upprymd.

Kvällen var kommen och vi var hungriga, planen var en Brazilian BBQ (vilket jag inte har en aning om vad det är) men kön var en och en halv timma så vi åkte istället och tog en surf&turf. under mina fyra år i Göteborg (och för den delen inte heller under mina år innan) har jag aldrig ätit hummer och nu sitter jag här. Så långt från närmsta kustremsa att det skiljer två tidszoner. Smaken var för att säga det snällt, alldaglig. "Fine Dining" i Kanada och förmodligen i mindre internationella städer i USA är riktigt grått. Under min vistelse hittills har jag enbart ätit en enda måltid som varit finare och det var nere i San Diego, resten är standardiserade snabbmatsmenyer. Vill du ha soppa, sallad, bakpotatis eller french fries? vilken dressing? vill du ha gravy till dina french fries? Det är fascinerande att folk äter ute så mycket som de gör när maten är så smaklös. Jag svävade visst iväg lite. Efter måltiden så tog vi in på vårt hotell vilket var riktigt fint. Vi hade en säng och var fem stycken som skulle sova.


Planen för kvällen var att gå ut och fira några av Bensons gamla kamrater från studietiden vilket vi också gjorde med dunder och brak. Väl hemma på hotellet igen så tog Bob sängen, Benson och kamrater soffan och jag nöjde mig glatt med badrummet som hade bonats med en matta. Men med Bobs hot färskt i minnet så var jag ändå nöjd med min lott och var de faktum den första som steg upp för frukost dagen därpå. Avfärd hemåt klockan 7:45 på grund av att både Bob och Benson lovat respektive fruar att de skullevara hemma innan 12.


Det var en trevlig helg och även om historien vinklar Bob som en tveksam typ så vill jag bara bedyra att han hade ett fint hjärta även om språket var värre än en borstbindare. Inga bilder tyvärr, ni får hålla till godo med er fantasi som min begåvade lågstadielärare hade sagt och med min målande historia så är jag säker på att alla fick sig en bild av Bob.

Vi hörs igen nästa vecka då jag äntligen kommit fram till resan till Frederickton, New Brunswick. En fantastisk resa med massor av bilder och trevliga minnen.

God natt från er Reginakorrespondent som skall avsluta kvällen med en hederlig engelsk deckare och en liten skvätt av hans snart uppdruckna insmugglade artonåring.

Vart tog tiden vägen? Hösten kom med stormsteg och temperaturen gick från dryga tjugo till fem på bara en vecka. Men sen var det ju också nästan en hel månad sedan jag skrev. Illvilliga och irriterde kommentarer har haglat över mig i form av "du är ingen riktig bloggare!" och "Ska du aldrig skriva på bloggen?" så på allmän begäran från över en fjärdedel av min läsarskara räknat till antalet datorer så tar jag nu tag i mig själv och klåpar ned det jag fortfarnde kan klämma fram ur minnet

Vi var om jag inte minns fel i Los Angeles och jag hade nitiskt kritiserat hela staden förutom Venice Canals. På morgonen efter att vi besökt nämnda plats så var det dags att ta avsked från resans två yngre resenärer. Vi släpte av dem vid Universal Studios och efter att tårkanalerna tömts så åkte vi vidare mot San Diego! Som efterforskning till vår resa så hade jag kollat upp alla resmål för att få ett hum om vad vi skulle hitta på och hur städerna verkade och när man söker på San Diego eller frågar människor som varit där så är alla väldigt positiva. Strålande sol, fina stränder och perfekt surfing. Lägg där till på att staden inte är lika massiv som Los Angeles utan istället förhållandevis liten och tillgänglig med cykel så får man sig en liten bild. Innan vi åkte in i San Diego så tog vi ett depåstopp i en mysig liten stad där vi passade på att äta fantastiska mackor och titta på folk som badade.

Vi styrde stegen mot Ellis Island, ett hak som enligt recensionerna skulle erbjuda ”mer mat för pengarna”. Det var ett beslut som fattades med vetorätt av undertecknad. Ellis Island låg några minuters promenad från ”strippen” som huvudgatan i Las Vegas kallas och dessa ställen som ligger lite utanför lockar till sig en annan publik. När vi steg in genom dörrarna till detta syndens näste så möttes vi av en vägg av rökdoft. Inte ens de tappra männen och kvinnorna på tv-shop hade kunnat ljuga bort denna stank. Efter en minut av andnöd så vande sig lungorna och även om det fortfarande var ansträngande så var det uthärdligt, i alla fall enligt mannen med vetot. Vi fick stå i kö för att få ett bord och under tiden som vi väntade så förklarade en man som under vår 15 minuters långa konversation han avverka två cigaretter hur spelet crabs (tärning) går till. Vi bugade och bockade för det tappra försöket att lära två noviser och gick därifrån i tron om att vi faktiskt förstod något. Maten höll vad den lovade, stora stekar! Julia åt halva och jag smaskade nöjt i mig resterna ( något som på denna restaurang inte kändes ofint). Likt vargen i rödluvan fick jag sedan betala mitt pris då jag gick runt med en 6 månaders baby i magen resten av kvällen…

Strippen var lika magnifik som den var fruktansvärd. Kolosser till hotell reste sig från ingestans och vi färdades från Paris med Eifeltornet till Antikens rom med Ceasars palats för att sedan gå på broarna över Venedigs kanaler. Det kändes märkligt och pompöst på samma gång. Vad som inte syns för blotta ögat är vad som vilar utanför staden. Las Vegas är en stad med mycket hög fattigdom och arbetslöshet något som inte speglas inne i centrum vid miljardhotellen. Vi avslutade kvällen på en pianobar med en drink i handen och känslan av att vi var lite glamourösa.

Tidigt nästa morgon så begav vi oss till en affär för att inhandla frukost som vi skulle äta någonstans på vägen mot Hoover Dammen som jag bett snällt om att få titta på. Vi åkte till närmsta matvaruhandel och insåg att vi hamnat i Korea Town. Väl i butiken så luktade det mycket märkligt och det sprang även runt en barsk korean som med en blick som kunde döda följde efter oss och ”rättade till” alla frukter som vi rörde utan att köpa. För att göra sin åsikt lite mer uppenbar så genomförde han även vid upprepade tillfällen taktiska tacklingar på oss icke anande kunder.

Några timmar senare så hade vi kommit fram till Boulder City Nevada där vi köpte den blaskigaste kaffen hittills under min Nordamerikavistelse och tog oss sedan upp till Lake Mead. Lake Mead är likt de flesta andra sjöar som är reservoarer till kraftverk konstgjord och synen av den var sannerligen nästan bisarr. Mitt bland de torra bergen och den ökenliknande steppen så fanns denna oas. Väl ute ur bilen så kände jag att jag skulle bidra till att bevara den pärla och startade genast att generera överflödig vätska i form av svett. Detta i en sådan bisarr överdrift att jag vid flera tillfällen undrat hur det ska gå för mig i Australien. Som tur var så bar jag gråmelerat, en färg som har den vanskliga egenskapen att visa minsta tecken på fukt men som vid en överdriven svettning helt byter färg, hokus pokus! Nu klädd i trendigt mörkgrått.

Det blir så långt när jag skriver… Vi hoppar lite mer och struntar i historierna. Hooverdammen, fantastiskt! Ståtlig och vidunderlig, säkerheten var hög. Det fanns till och med en skylt som informerade besökare att skjutvapen faktiskt inte var tillåtna på denna plats något som annars är var mans rätt i detta land.

Vi körde vidare mot Willams Arizona. Resvägen var lika ointressant som i Nevada ända tills vi började närma oss Williams och det plötsligt blev en mer kuperad terräng med grönska längs vägkanterna. Ännu närmare staden så dök det plötsligt upp stora granskogar och min lycka var total. Vi checkade in på vårt motell som var kombinerat motell, tågmuseum och skjutbana. Man kunde även på denna intressanta facilitet ta sig ett dopp i den 10 meter långa poolen som var lokaliserad inuti ett skjul. Staden Williams ligger för övrigt också längs med den gamla historiska route 66 vilket de inte är långsamma med att påpeka.

Målet och anledningen med att vi färdats genom öknen och vad som förmodligen är en Amerikas mer dystra och ödsliga platser var att få se Grand Canyon! Detta moder jords underverk och Amerikanernas stolthet var nu så nära som 5 mil från våra fötter och vi var exalterade.

Morgonen därefter väcktes vi av regn men vi höll till hoppet om att det skulle lätta och tog oss genast vidare mot kanyonen. Vi var klädda i matchande vindjackor som vi köpt i LA och dagen till ära hade jag även lånat Julias träningskortbyxor. Dessa färgglada tygbitar lämnade väldigt lite till fantasin och bidrog även till att jag fyllde min livstidskvot av rampljus då förbipasserande (förvånande nog? mestadels män) ofta gav mina spektakel till byxor minst två blickar. Mannen som sålde entrebiljetter till parken till oss frågade med något uppseendeväckande blick om vi var löpare och jag svarade med så mycket pondus jag kunde uppbåda att vi var erfarna inom allt, detta så att mannen inte skulle snåla när han gav oss tips om olika rutter vi kunde ta. Vi fick en karta och en markerad led på två mil och jag kände mig åtminstone måttligt nöjd.

Väl inne i nationalparken så började jag undra vad alla dessa människor hade för sig. Det gick runt kvinnor i högklackat och långklänning samt män som för tjugo år sedan passerat sin första kulmage och nu arbetade på sin tredje. Svaret fick vi snart. Det visade sig att hela den sydliga kanyonen hade gjorts tillgänglig för ”alla” genom att man anlagt en perfekt asfaltsväg längs med hela karmen. Detta ledde till att längs med hela vandringen som vi gjorde hurtigt till fots så hade vi alltid de högklackade damerna och kvintplusplus männen framför oss något som även om det inte känns helt rätt sved lite på stoltheten. Känslan av att vara lite ”extrem” var som bortblåst. Något som dock inte kunde förtas av detta våldförande på naturen var den magnifika utsikt som kanyonen erbjöd, något av det mest storslagna jag någonsin bevittnat.

Så var dagen framme. För att slippa betala dubbla priset för vår bil så var den tvungen att återlämnas i San Francisco nå¨got som ledde till att vi hade en herrans massa mil att färdas på enbart två dagar. Vi lämnade Williams tidigt på morgonen och tio timmar senare steg vi ut igen i Paso Robbles, en vinstad i kalifornien inte alldeles för långt bort från San francisco. Här avnjöt vi en vinprovning med en originell kvinna som passionerat berättade om sina spanska druvor för oss. Vinerna var allt från okej till riktigt goda men de passade inte in i vår budget som istället tog oss till närmsta thairestaurang där vi avnjöt vår kvällsmat.

Ännu en tidig morgon och ett sorgligt avsked. Runt klockan 1 sade jag hejdå till min Julia och satte mig på planet mot Denver och Regina. En fantastisk resa som verkligen var fullspäckad med allt mellan himmel och jord och som gav mig mersmak på att resa!

Bättre sent än aldrig! Kramar från er ”riktiga” bloggar
  

När småstadfolk väl släpps ut från sina hålor så försöker de göra det mesta av sin tid. Själv så gjorde jag tillsammans med Julia likt alla andra professionella roadtrippare, vi körde våra planer genom Google maps och tog fram vår plan. Tio dagar, 12 städer och 400 mil. Äsch, jag har kört upp till Börtnan flera gånger! De e ba å åk

Sagt och gjort, likt Tysklands landslag var vi en (ganska) väloljad och effektiv maskin. När vi utgick från San Francisco på Fredagen  den 23 Augusti var vi fyra stycken glada resenärer.

Från vänster: Ellen, Ellen, Julia, Undertecknad

Jag tog lite bilder i San Francisco men ingen höll måttet i den hårda granskningen för denna topklass blogg. Ovanliggande bild togs istället längs med Highway 1 på väg mot Santa Cruz.
I en snabb recension av staden så skulle jag säga att den var trevlig och fin även om parkerna tycktes vara en fristad för människor som fortfarande inte tagit blommorna ur håret, de tycktes i alla fall vara glada. Jag fick Lördagen i San Francisco och på söndag morgon begav vi oss längs highway 1 som jag på förhand hade klassat som ännu en transportsträcka med någorlunda naturupplevelse ( i stil med vägen mellan Orsa och Sveg). Min förutfattade mening fick gå och ställa sig i skamvrån då vi rullade ut i vår lilla corrolla på vad som skulle visa sig vara en snirklande landsväg över böljande fält och längs bergsmassiv med ett klarblått hav bara några meter utanför rutan. Jag var snäll nog att låta Julia köra sammtidigt som jag njöt av utsikten. De två medresenärerna i baksätet njöt också av utsikten även om det snarare var utsikten att de hade två dagars fri vila/sömn. Stundom tillvaknandes för att iakta och ibland gjorde vi likt en Elviskör á la 50-talet ett imponerat oohh i kanon.

Hej igen mina vänner. Min ursprungliga idé var att skriva ett inlägg i fredags då dessa annars blir för långa i alla avseenden. För mig att skriva och för er att läsa, men jag kan direkt hänvisa de som inte vill förbruka sin värdefulla tid på toalettpoesi att bläddra nedåt för att götta sig i bilderna, sammanlagt säger de mer än 11000 ord!

Vi hörde första veckan när vi kom till Regina att självaste Sir Paul McCartney skulle komma till staden men tiden gick och vi glömde bort vår riddare. I måndags fick vi dock upp ögonen för detta evenemang igen och lyckades komma över ett par biljetter för $20 vilket nästan kändes som ett rån mot Paul men jag hoppas han klarar sig ändå.

Sir Paul McCartney.(så här nära var vi inte) Foto från Leader Post Regina

I Regina antar man att artister börjar på utsatt tid så när Paul fortfarande inte var uppe på scenen klockan 9 trotts att biljetten sa 8!! Då började några människor gå hem. Vad dom missade! En helt brilljant show av en 70 årig man som fortfarande kan röra på höfterna. Helhjärtat satt han och pratade lugnt och innerligt om sina sånger vid pianot. Dedikerade sånger till sina gamla vänner John och George (vad som hände med Ringo vet jag inte). Beatles klassiker blandat med Wings klassiker och lite ospelat material från Beatles tiden. 

Mobilen darrar till och skärmen lyses upp och indikerar att ett det finns ett oläst meddelande. " U meatballs are in. Lucky biatches...". Vad som just inträffat är inte något som man väntar sig när man i bästa lugn och ro sitter hemma i soffan och försöker ta en liten lur efter jobbet. Vi har nämligen precis fått reda på att två platser på ett privatplan morgonen efter just reserverats i våra namn. Vi kommer nu få chansen att se en plats som heter Sandy Bay i mellersta Saskatchewan's östra del ca 75 mil från Regina och dessutom få en tur på vattenkraftverket och deltaga i den årliga fisketävlingen. Humöret var förståeligt på topp och vi gick tidigt i säng på fredagen för att vara pigga när vi skulle upp klockan 6 nästkommande morgon för att få skjuts till flygplatsen.

Vi hämtas av Benson, samme man som fixat så att vi fick detta privilegie och åker mot flygplatsen där vi möts upp av våra två piloter. Inom kort ansluter även vice presidenten för human resources, hanns dotter, det fackliga chefsombudet för alla operatörer och den ansvariga för hela Saskpowers generering ( cheif of operations eller något sådant). En märklig kännsla att plötsligt befinna sig på ett privatplan med 8 stolar tillsammans med stora delar av företagets ledning. Vi erbjuds förfriskningar hela resan men påminns titt som tätt att det inte finns någon toalet på planet, något jag borde tänkt på innan den tredje koppen kaffe gled ner i strupen.

Insidan av vårt plan med kockpiten i bakgrunden.

Jag är inget stort fan av flygresor men har börjat vänja mig vid det, Upplevelsen är dock inte helt densamma när man flyger i små propellerplan. Till skillnad från de stora flygplanen kastas dessa nämligen inte bara upp och ned vid luftgropar utan även i sidled vid varierande lufttäthet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. En och en halv timma senare så nuddade våra landningsställ återigen marken och vi steg ut i vad som såg ut som direkt avbild av en Sydnorrländsk skog.
Storstadsfiskarna

Vi hämtades av två operatörer från kraftverket och kördes först till deras uppehållsstuga där vi erbjöds tilltugg och förfriskningar igen för att sedan åka ned till kraftverket och den övre delen av vattenreservoaren där fisketävlingen skulle gå av stapeln. Vi fick låna spön och blev erbjudna att hoppa på någon av de lokala deltagarnas båtar. Jag fick äran att åka med Roland, en mycket trevlig och glad morfar som även hade med sig sin dotter med make och deras två barn. 

Hej kära stalkers!

Här kommer veckans rapport, fylld med extravaganta företeelser som ni inte vill missa. Veckan som gick var den långsammaste på mycket länge. Jobbet stod stilla i början och dagarna tycktes smälta ihop med varandra. Det enda uppseendeväckande torde vara att vår handledare plötsligt på fredagen efter vårt sammanfattande möte avslutade med " å just ja, jag slutar nästa vecka". Bomber och granater. Det lär bli intressanta veckor framöver när mannen som gett oss alla uppgifter plötsligt slutar och ger över oss till en förhållandevis nyutbildad högskoleingenjör som haft denna plats i ca 6 månader. Vi kommer vara två interns på fri fot. Om ni läser något om att Saskatchewans enda elbolag plötsligt går i konkurs eller att västra Kanada plötsligt svartnar, det var inte jag, "Trust me, I'm an engineer".

Förhoppningsvis så blir det en lärorik tid då jag och Simon får gå runt och leka riktiga ingenjörer utan någon som utvärderar våra beslut. Hur som helst, sedan förra fredagen har James (handledaren) gått med en blåslampa i bakdelen på oss så att vi ska vara något sånär redo i ingenjörsgruppen (vi och Andrea) att ta över alla arbeten han jobbet med under tre år. Vid tillfällen känner jag mig som en av kockarna på min lokala thaimatkedja hemma i Göteborg. Jag nickar, ler och säger jaja går därifrån och kommer tillbaka med allt som han inte frågade om, förhoppningsvis lyckas jag träffa mitt i prick i mitt snedsteg.

Förra helgen begav vi oss till metropolen Bengough. Med ett permanent invånarantal på 300 personer så kommer man absolut med på kartan i Saskatchewan, det är ju trots allt 0,3 promille av totala befolkningen i Provinsen. Den här helgen skulle detta antal dock öka till över 2000 då den årliga festivalen "The Gateway Festival" skulle hållas. Vi blev inbjudna av en kollega på jobbet att slå följe i deras bil och låna tält och sovsäckar. Hon och hennes man kände en av arrangörerna och de hade fått info om att det skulle bli en bra line up i år. Utan större kännedom om de lokala förmågorna så tackade vi ändå ja till detta erbjudande då Steve Earle skulle vara med och då det kändes som en riktig kanadensisk upplevelse. Vi packade väskorna och for åter igen iväg på fredagen efter jobbet, denna gång en mild resa på ringa en och en halv timma söder ut. Vi blev mottagna av vad som mycket väl skulle ha kunnat vara min mormor och hennes panter tanter när vi anlände och de dirigerade oss in till campingområdet.

Det väletablerade systemet namnlappar på respektive campingplats var här verkställt vilket ledde till att ingen hittade sin plats. Efter att vi letat i ca en timma så fick vi också på förbivägar höra att tanten med rullator som haft till uppgift att banka ned stolparna med namnlapparna tröttnat på detta monotona arbete och skippat de sista 200 gästerna, något som även om det är förståeligt kanske kunde ha notifierats till de anländande resenärerna. Antar att 2000 skyltar var mer än hon räknat med när hon skrev upp sig på tjänsten då festivalen tidigare år haft ca 800 besökare.

Inte så mycket att skriva om festivalen i sig. Vi hade väldigt trevligt, musiken var över förväntan. Steve Earle levererade och två nya favoriter i Yukon Blonde och Wooden Sky har nu också blivit upptäckta. Saskatchewan är för övrigt också drabbat av en kallfront och har så varit under en längre tid nu så nätterna var mycket kalla i vårt tält. Jag löste detta genom att sova med fem lager kläder, mössa och med min gitarr innanför sovsäcken. Något som genererade perfekt temperatur fram tills klockan åtta då man vaknade och insåg att svetthyddan var ett faktum.

Andra dagen på denna tvådagars festival inleddes med ett besök till en väldigt stor butte ute i Saskatchewans Badlands. Detta ska alltså inte misstagas för en väldigt stor butt, det finns gott om stora rumpor här också men vi var ute efter något mycket skitigare. Nämligen ett litet berg bestående av lera. Dessa stora platåer är efterlämningar från istiden och erbjöd fina vyer.

Jag glömde ju en av de coolaste bilderna! Vi kom i närkontakt med en riktig bamsing! Det du far...

Hej bloggen och alla mina trogna läsare. För alla er diabetiker eller ungar med godisförbud. Kör insulinsprutan i botten respektive hämta er en skål med ett giltigt substitut för denna korta berättelse kommer bli sockersöt.

Jag satte mig på planet bundet mot en fjärran kust för att möta min stora kärlek sent på kvällen. Jag lämnade ett gråmulet Regina med solsken i hjärtat ty inget kan ta ifrån glädjen och spänningen av att efter nästan 6 veckor få återse ansiktet som blott oftast fått förknippats med en röst och bilder från en tidigare sommar under den senaste månaden. 

Mitt körsbär

San Franciscos flygbolag har jobbat på kundnöjdheten och har förbättrat sin produkt. Istället för att destruera planet mot landningsbanan och sedan använda överlevarna som bromsplan så kommer man nu enbart 3 timmar sent. Till skillnad från en riktig gentleman så begav jag mig till vårt B&B för att checka in och vänta där istället. Trött efter en lång arbetsdag och en flygtur gentemot en man som doftade fränt av gårdagens strumpor så gick jag likt en målsökande missil mot taxiskyltarna. Väl bemött av två män i kostym och slips frågar jag om det finns en taxi tillgänglig mot södra downtown. Med leenden som gick upp till hårbanden så jakade båda figurerna och tog mig med bortåt trotoaren. Väl framme så insåg jag mitt misstag... Jag ställde et trevande påstående "Det här ser ut som lyxbilar" varpå den kostymklädde taxichaffisen svarade "Det är för att det är lyxbilar sir". Om det var för att han kallade mig sir eller om det bara berodde på det faktum att jag är för rädd för att ändra mina beslut vet jag inte men jag slutade till slut upp nedsjunken i den skönaste skinnfotölj jag någonsin suttit i. Även om smålänningen i mig fick rumpan att svettas en aning och framkallade oroliga vinglanden fram och tillbaka för att hålla ett öga på taxametern så kan jag inte förneka att kännslan att åka ut från flygplatsen i en svart limousin med alla människor utanför inte kändes helt tokig.

För att summera vårt B&B. Det var fantastiskt. Ett hem iväg från sitt hem. Inrett med en trevlig viktoriansk stil av kvinnan som drev login och som även bodde där privat. Alla andra gäster var mycket vänliga och talade livligt om dittan och dattan, dock inte med de två svenskarna som allt för uppenbart var så uppsvärmade i varandra att vi enbart belönades med viskningar och smygtittar. De var dock snälla smygtittar och jag tror att de enbart avhandlade hur trevliga och sofistikerade vi verkade, trotts vår ringa ålder.

Frukost serverad av två kvinnor med en haltande engelska som gjorde tallriken mer spännande då man med stor säkerhet inte fick det man beställt.

Vi gjorde Vancouver på några timmar. Vandrade runt i den bedårande grönskan längs kusten, köpte färska körsbär på en lokal marknad och tog en färja över till centrum som är en ganska liten ö i centrala vancouver. Vi vandrade på Dave street ( även kallad böggatan vilket inte är en felskrivning på göteborgs lilla aveny bögatan) och vidare mot de finare gatorna där de Franska modedesignerna stod på rad. Vi hade på förhand blivit tipsade om gastown vilket är en gammal stadsdel som tidigare haft en ruffig stämpel men som städats upp och nu erhållit en hipp status och för att ge gatan rättvisa så var den både pulserande och inbjudande. Från Gastown skulle vi vidare mot China Town för att äta mat då klockan slagit några slag in på eftermiddagen. Julia hade på förhand blivit varnad att vi borde hålla oss på avstånd från en gata som heter Hastings då den huseras av skummare figurer.

Inom loppet av 50 meter så var det som om vi trätt in i en film och nu var vi mitt i ett dårhus. Vi hade bara lämnat gatan som var full av liv och en gata senare så fick man anstränga sig för att inte se någon som såg ut som om han hade huvudet fullt av lim. En gata till passerades och vi svänger vänster in på vad vi trodde var china town. Plötsligt så hörs en röst varpå vi vänder oss om för att försöka lokalisera ett ansikte. Med lätt vinglande blick står där en tandlös tant och förklarar på vänligaste sätt för oss att vi förmodligen vill gå en gata till uppåt för att komma till china town, om vi inte vill uppleva den lite mer "rough side of town". Hon fortsätter sedan med " They wont trouble you, if you dont trouble them." Förbryllade så skyndar vi oss över gatan efter ett snabbt tack till den vänliga damen. Något jag inte kunde släppa medans vi snabbt tog oss upp mot china town var hennes ordval; "they", hur kan man gruppera en hel gata med ett enda ord. Efter en snabb blick bakåt fick jag mitt svar. Hastings är en gata som bäst kan liknad med serien walking dead eller för den äldre publiken, succen Night of the living dead. Människorna rörde sig och liknade mer zombies. Det var definitivt över hundra och troligtvis närmare två hundra pundare som alla stod eller låg längs gatan. Den bilden gav mig en syrlig ny inställning till denna metropol som faktiskt om jag ska vara ärlig inte är lika bra som det kanada jag upplevt i övrigt även om vyerna är helt otroliga.

Vi tog oss runt Stanley Park med hjälp av en hyrd tandemcykel och spenderade närmare fem timmar i den underbara solen längs med kusten. Seanre på kvällen testade vi på Gas Town igen samt ett av de lokala bryggeriernas egna öl. Mycket trevligt, mycket gott.

Vad har Lucky Luke, Clintan, och Jesse James gemensamt? De får alla ta och passa sig för det är en ny sheriff i staden, sheriff Johansson. Torsdag den 11 Juli så hade jag och Simon tagit tjänsteledigt för att åka mot Calagary och dess 101:a upplaga av den årliga festivalen Calgary Stampede.

Vi hade tidigare på tisdagen lagt upp en annons på den lokala motsvarigheten på blocket att vi väldigt gärna ville få skjuts av en vänlig själ fram och tillbaka till Calgary Torsdag-Söndag. Stum av häpnad tog jag inte mindre än 30 minuter senare emot ett samtal från en tjej som av en händelse hade samma resrutt och tidsplan som oss även om ändamålen skiljde sig åt. Vi bestämde träff med denna mysteriska flicka under vår lunch (officiellt för att hon skulle få se att vi inte var några råskinn och inofficiellt för att jag och Simon var lite nervösa för att hamna i samma bil som en kraftig kvinna med både medel och avsikt för att dumpa oss i närmsta dike utan med så mycket som en tråd på kroppen). Lyckligvis så visade sig flickan vara en 28 årig lärare utan uppenbara onda avsikter och hon tycktes även anse att vi såg tillräkligt rekordeliga ut för att få dela hennes bil.

7 timmar i en bil går fort, väl i Calagary klockan ett på natten tog vi pendeltåget ut mot huset och soffan som vår vän Benson från Regina fixat hos sin gamla "bestman" Dan. Dan som för övrigt var en ordboksversion av gästfrihet tog emot oss med öppna armar och förklarade att vi fick ta vad vi ville från hans lägenhet men att då han huserat ett par Tyska "couch surfers" (soff surfare, vilket innebär att man erbjuder sin egen soffa till andra och får i gengäld bo gratis hos couch surfers världen över) dagen innan varav en av de tyska turisterna kommit vilse i staden och inte funnit lägenheten förrän klockan tre på natten så var Dan nu trött och tvungen att gå till sängs.

Väl utvilade på morgonen tog jag och Simon oss in mot Vicoria Park som husererar Stampede varje år.

Det är precis så man gör här i Regina. Är det game day så är det. För att förklara lite närmre. I fredags var det nämligen dags. Första hemmamatchen för säsongen och inte vilken som helst, match mellan Calgary Stampeders och Regina Roughriders. Jag och Simon uppfyllde vår del av det patriotiska avtalet genom att äta hamburgare och dricka rusdryck i vår källare. När denna svenska nektar var slut så tog vi oss in mot staden för att få uppleva andra halvan av matchen på en av de lokala pubarna. Denna krokiga resa (inte en anspelning på att drickat stigit mig åt huvudet) ledde oss först in på en pub vid namn the local brewery. Perfekt tänkte vi; inte nog med att puben i själva verket hade ett självtitulerat namn som överrensstämda med alla våra önskemål utan den riktigt andades också Amerikansk vägkrog med sin strategiska placering efter den tyngst traffikerade gatan med en stor betongparkering framför. Sagt och gjort, vi gjorde entré och efter 10 snabba sekunder och 16 arga ögon som undrade varför två förvuxna mjölkpojkar hade förvillat sig in på deras hak så gjorde vi sorti. Fy skam den som ger sig.

Vi färdades med stora steg in mot den inte fullt så stora staden, vetandes att den tredje kvarten förmodligen gått över i den fjärde. Vid första möjliga lokation som kunde tänkas innehålla en tv äntrade vi och blev trevligt överraskade av en distinkt lukt av avlopp (faktum är att hela huset luktade i mer eller mindre utsräckning av denna bedårande odör förutom toaletten som luktade rosor, en smula ironiskt). Vi fick i alla fall avnjuta en kalorifri öl och se när vårt stolta hemmalag tog ett grepp om ligaledningen.

Så, då jag inte har upplevt så mycket av spektakulära mått så blir det istället lite kuriosa. Historien ovan är fylld med små detaljer som kanske eller kanske inte kan locka fram intresse.

1. I titeln nämns klackar, tak, melon och huvud. Klackarna och taket finer ingen anknytning till verkligheten utan ämnar enbart beskriva en sinnesstämmning. Melonen på huvudet dock, det är en annan historia. Då det lokala laget är grönt och vitt har den lokala befolkningen (som min mor mycket tydligt instruerat mig att jag inte får kalla för pöbel även om det görs med glimten i ögat så vi kanske kan kalla dem för mobb istället?) kommit på att vattenmelloner är utmärkta huvudbonader om man äter upp innehållet och som grädden på moset även indikerar att man inte är i från en fiendestam!

2. Den pub som tillslut erbjöd oss öl, tak över huvudet, tv och en lukt av avlopp går under namnet crave vine bar. Det andades propert och helt ärligt så vara det lukten till trots det första stället i Regina som jag besök som ens kan jämföras med Europeisk standard på service och stil. Vad vi inte visste vid tillfället var dock att vi just stigit in i Reginas mest hemsökta hus (oklart vem som rangordnar detta, men bor man i en stad där "the local phsycic" med specialoteter som "fortune telling" kör en Hummer så kan jag mycket väl tänka mig att det även finns en jury som är dedikerad att ranka hemsökta hus). Tydligen hade detta en gång i tiden varit herresätet för Assiniboia private gentlemen's club och en kväll då "gentlemännen" fått lite för mycket i sig så slutade en av kaffeflickorna med sitt huvud istället för en kopp på sitt fat. Hon sägs numera hemsöka denna plats. Tecken på att huset är hemsökt sägs vara:
Slocknande lampor, porslin som skrammlar och blodliknande substans som droppar från lamporna. Kvällen då vi besökte kanske spöket hade fått i sig några katrinplommon för mycket.

3. Jag har som alla mina läsare vet fyllt år. Det var en vanlig sketen tisdag och förutom pannkakorna som Simon serverade mig till frukost, den lilla hymn som jag spelade till mig själv på gitarr och kakan som jag bakat till mig själv så var det inte mycket som skrek födelsedag. 3 dagar sent anländandes i en skokartong kom dock räddningen. Som en reklam hämtad direkt från systembolaget så fick jag min enda present! Ni kan vara lugna där hemma hela familjen Johansson-Adrian. Jag har inte glömt er och jag tackar så hemskt mycket för gåvorna, vad jag menar är helt enkelt att detta var den enda fysiska present som kom inslagen i ett paket. Och det var inte vilket paket som helst. Som i en Text av Hans Alfredsson anlände mitt paket i en skokartong, stämplad med så mänga frimärken att man knappt såg all vacker cellofan under och kluckandes som om den tagit in hela atlanten. Hur som helst, systembolaget hade varit stolta när de såg min flaska Bäska droppar med tillhörande kazoo. Tack så mycket kära vänner, den smakade och det känns tryggt att inte ens en flykt till andra sidan jorden är tillräkligt långt för eran hämndlystnad!

Med en bitterljuv smak i munnen så får jag önska alla läsare en god morgon och jag hoppas få uppleva lite mer spektakulära saker så skrivandet inte enbart hålls uppe för skrivandets skull.

God morgon för er betyder god natt för mig!

True patriot love in all thy sons command. Dessa rader är de två inledande i Kanadas nationalsång. En mycket vacker och högtidlig hymn till fosterlandet. För att ta var sak i sin ordning. Veckan har varit fylld av resor. Senaste var i fredags och gick till metropolen Humboldt där vi besökte det lokala rekreationscentret (ishockyrink, pool osv.) för att göra ett första möte inför ett kommande projekt och efter det så har helgen rullat på.

Jag och Simon har inlett en empirisk studie på Reginas olika klubbar och barer och vi har kommit en bra bit på vägen. Så här långt kan man dra slutsatserna att drickat är billigare, inträdena är billigare, musiken är hämtad från en 00-tals hollywood-b-rulle och bara för att det är en Irländs pub så betyder det inte nödvändigtvis att det finns någon anknytning till irland utöver ägaren.

Så måndag den 1 Juli då var det dags för Kanadas Nationaldag, jag tog mig friheten att befria er från att söka djup ned i erat kunskapsbibliotek och istället berätta att datumet är valt precis som så många andra länder utifrån när Kanada blev "självständigt". I själva verket är Kanada fortfarande i vissa sammanhang samstyrt med Storbritannien så att kalla det självständighet är lite i överkant, året var i alla fall 1867 och datumet den 1 Juli.

Jag och Simon tog vara på den strålande solen och gick ut för att försöka beblanda oss med lokalbefolkning samt uppleva vad den Kanadensiska pöbeln tycker om att göra för att sysselsätta sig på sin fritid.

Resultatet finns att beskåda på den lilla bildserien nedan.

Hej mor och far (plus eventuella eftersträvare)! Jag har slått nytt läsarrekord! Är nu uppe i 5 unika läsare (ni räknas som en mamsen) och hela 40 sidvisningar! Då jag själv har öppnat och stängt min sida 35 gånger så kanske detta inte är något att stoltsera med utan snarare ett tyst rop på hjälp, i stil med ett födelsedagskort till sig själv (hint, hint). Så, vad har vi haft för oss? Lokalbefolkningen hävdar bestämt att Regina är en lugn stad men om jag får uthärda mer äventyr än så här så får jag nog ta och stänga in mig ett tag. Jag och Simon har farit kors och tvärs över provinsen och kan nu stoltsera med att ha besökt ett barnparty (ladukalas) i Moose Jaw (älgkäke) och kan även titulera oss med att ha fullgjort en utbildning i komprimerad luft i Saskatoon.

För att ta händelserna i sakens ordning så får vi gå tillbaka till måndag den 24 juni. Dagen startade med samma rutin som vilken måndag som helst, jag går upp 06:50 för att genast ta mig upp mot köket på markplan. Stöter i vanliga ordning in i vår hyresvärds tavlor i hallen då motoriken inte anser att detta är en värdig tid att ännu aktiveras. Sätter på vattnet till kaffet och äggen och går sedan ner för att väcka Simon och tvätta bort mannen som varje morgon befäster mitt ansikte. För att komma til saken, en vanlig måndag, morgon och sedan jobb. Vad som hände sedan ingår dock inte i en IKEA-förpackning bygg din egen måndag. Vi blev skjutsade av en av våra kollegor, Judy, till hennes farbrors lada ute i Moose Jaw.

Jag förväntade mig något i stil med Familjen Ragnarssons halvmålade faluröda lada som ser ut att vid nästa vindpust falla ihop likt ett plockepinn. När vi anlände fick jag snabbt retirera in i mitt skal då vi snarare hade kommit till en herrgård än en lada, eller i alla fall till utsidan sett.

Så, slagna av häpnad blev vi introduserade till Judys släkt och jag kan säga er att det var många. På rak hand skulle jag tro att vi mötte 4 syskon, 12 kusiner och farbror, mor, moster och jag har ingen aning om hur många ungar det var. Det lustiga var att folk hade kommit från vida avstånd, Kalifornien, Texas, Arizona och alla hade samlats här, i en lada. Förväntningarna höjdes på detta party som nu tycktes ha uppgraderats från redneck-logdans till en respektabel avslutningsmiddag på en jordbrukskonferans ( vilket vi fick reda på var anledningen till denna 30åriga tradition). Bra eller dåligt (jag skulle säga bra), förväntningarna återfann sig snart vid dess ursprungliga nivå efter att vi träffat lite fler lokala förmågor som mer fanns inom spektrat för mina fördommar.

Bilar börjar rulla in och till slut så är den stora gården full och det är till och med en långtradare med släp samt en buss som har bestämt sig för att delta. Folk var vi mycket god stämning och vi fick tala med väldigt många trevliga personer. Efter att ha stått och bedömt folk lite i smyg ett tag på gården så blev vi inskjutsade i ladan för att inte försena maten. Vi bjöds på en herrans måltid och jag kunde inte annat än ta två rejäla tallrikar! Det var potatis, brunabönor, ytterlår på nöt och en massa annat härligt! Som student så slår något slint när man presenteras all denna mat till priset av ingenting och nog för att gröten som jag åt till frukost var nog så god men alla hämningar släpper när buffén kommer fram (mer om detta senare). Två stora portioner senare kommer Simon med efterrätt och jag kan inte annat än acceptera denna gåva från ovan. Bältet spänns upp ett hål och jag börjar känna mig redo för dans ( vi hade blivit lovade linedance), om denna inställning kom från bönorna eller mina tre burkar bud light det vågar jag inte svara på men humöret var i alla fall på topp. Av någon okänd anledning började folk dock överge ladan runt denna tid så modet sjönk och dansskorna får vänta ett tag till innan de får sig en svängom.

Skymningen närmade sig och jag åtog mig uppdraget att fotografera min omgivning.

 

Anländer till ett soligt Regina på tisdag den 11 juni och den första tanken som går genom mitt huvud på väg in för landning med planet är att någon skidåkning lär jag inte få se. Vore det inte för jordens krökning så hade man kunnat stå och beundra det vackra krämarhuset eller varför inte inspektera Börtnans bästa fiskecamp på avstånd? När horizonten enbart anvslöjar oändliga fält får man dock en magnifik solnedgång. Vi möttes upp av Fredrick på flygplatsen, Fredrick som är något utav en värd för oss här. Han och hans fru Anastassia studerade sin master vid chalmers och tycker därför det är roligt att få ge oss chansen att arbeta här och de har hitills varit av oerhört stort värde. Allt från att förse oss med lägenhet till att ta med oss på utflykter. Som sagt, vi anlände på tisdag och började jobba på onsdagen. Rakt in i arbetsrollen fick vi varsitt kontor tilldelat till oss och en herrans massa litteratur att sätta tänderna i.

För att förklara i korta drag vad vi gör här. Vi är en del av Customer Programs (kund program) som ligger under DSM-gruppen (Demand Side Management). Det är ca 15 stycken i vår lilla byggnad som ligger bredvid huvudkontoret med ca 800 anstälda. Demand side management går i korta drag ut på att ge kunder en mindre elräkning. Detta då elpriserna är ständigt växande på grund av ökat behov (pga tillväxt och ökad förbrukning per capita). Att bygga ut elnätet med ny produktion är dyrt och likaså att köpa in el från angränsande provinser. Så kort och gott, vi erbjuder företag pengar för att genomföra projekt som kommer minska deras elförbrukning för att slippa utöka inbördes produktion. Till att börja med kommer jag och min rumskompis/kollega Simon Johansson att vara insatta i tre projekt.

IEOP - Industrial Energy Optimaization Program, vilket i korta drag är att vi vill genomföra stora projekt med stora företag. Riktar sig till de 60 största företagen i provinsen vilket huvudsakligen består av gruvdrift,guld,uran och potash (i norra saskatchewan), jordbruk, bla raps (i södra7mellersta Sask) och olika produktionsindustrier (i södra sask).

Compressed Air pilot program - Detta är ett pilotprogram vilket innebär att det ska implementeras och sedan utvärderas under ca 1 år framöver för att se om det har gett resultat vad gäller energibesparingar. Elproducenterna har identifierat komprimerade luftsystem som en av de största tjuvarna vad gäller elförbrukning. Ofta finns det läckage med upp till 30 procent i systemen vilket leder till en avsevärdt mycket högre förbrukning. Vi ger pengar för att företagen ska genomföra en undersökning och sedan åtgärda problemen.

CHP - Combined Heat and Power pilot program, ännu ett pilotprogram där SaskPower ska utvärdera om Kraftvärmeverk är något som kan gynna företagets ekonomi.

Som sagt, rakt in i busines och det finns saker att göra. Förutom dessa tre projekt så väntar även 4 till när vi har satt oss in mer i hur företagets DSM-service fungerar.

Vi jobbar i ett team som består av vår handledare James som är en elektrisk ingenjör, Andrea som är en ganska nyutbildad ingenför med maskinbakgrund, samt en ekonomigrupp. Min fördom om Kanada var att folk inte vet hur man är otrevlig, i princip om jag avsiktligt gick in i någon så skulle de be om ursäkt. Då jag är en hyvens kille så skulle jag självklart aldrig testa denna princip men folkt är helt klart väldigt trevliga. Sedan vi kom hit har vi blivit väldigt väl omhändertagna och blir medbjudna på evenemang och får information om vad som händer i omgivningen. Det känns väldigt lovande.

Efter tre arbetsdagar så kom helgen. En helg som inleddes med lite afterwork med Fredrick och senare på kvällen så tog vi en sväng om på en av stadens countrypubar. Här blandades 60+ lokala förmågor med yngre folk med en gemensam nämnare. Intresset för countrymusiken. Till skillnad från ett hipstertyngt norden där många gör sitt yttersta för att framstå som medvetna och hela tiden stiliga så möts vi här av folk i sporttröjor (med de lokala stoltheterna Saskatchewan Rough Riders) och av ungdomar som dansar bugg. En ovan och trevlig upplevelse.

lördagen försvann.

På söndag, väl utvilade och sugna på äventyr åkte jag och Simon med vår värdfamilj till Pilot Butte som ligger angränsande till Regina för att se på en rodeoshow.
Det var sannerligen en syn att få bevittna riktiga cowboys. som ni kanske kan förstå så är människor som har till yrke att sitta på hästryggen väldigt skickliga på just detta. Det inledande eventet var att försöka sitta kvar på en vildhäst så länge som möjligt, något som hästen själv inte är så förtjust i.

Dagarna flyter ihop lite med varandra nu när det gått ett tag sedan jag lämnade New York men om jag inte missminner mig så regnade tredje dagen nästan helt bort. Lite shopping på förmiddagen och för att undvika den värsta delen av hällregnet som slog emot oss runt klockan 2 så söktes skydd inne på en biograf.

På vår fjärde dag i den stora staden så sken solen åter igen och vi tog vara på den genom att äta frukost i central park

Så, får väl börja med att välkomna alla som av mer eller mindre förklarliga anledningar har lyckats hitta ända in till min sida bland alla andra i bloggträsket. Den här bloggen riktar sig till 50+ plus någonting män med ett brinnande intresse för jakt och som driver ett eget företag i Närke/Jämtlandsregionen samt kvinnor i sina bästa dagar som gillar att resa och har ett varmt hjärta och svaga nerver, med andra ord, hej mor och far!

För att hålla detta simpelt och logiskt så ska jag försöka gå igenom allt i chronologisk ordning vilket för oss tillbaka två veckor i tiden. Platsen är New York, NY USA och datumen är 6-11 juni. Vi anlände till ett mörkt och regnigt New York klockan 8 på kvällen och tog oss in mot centrum via tunnelbanan. Undertecknad var så trött efter den långa resan som nu var inne på sin 20 vakna timma att jag somnade ståendes på tunnelbanan. Efter vad som tycktes vara en evighet anlände vi till 101st street, Broadway och vårt hostel.

Följande dag efter en lång och skön sömn så avnjöts en sann amerikansk frukost bestående av ägg, pannbiff, stekt potatis samt en kopp blaskigt kaffe på en liten servering vid namn Ellens stardust diner. Konceptet var att mer (och ibland mindre) begåvade sångare med siktet inställt på de stora showerna på broadway serverade maten och samtidigt lät en mikrofon passera runt så att de alla fick sin tid i rampljuset. Lite kuriosa, när jag först steg in genom dörren möttes jag av en kraxig röst som gjorde sitt bästa för att framföra Eagle Eye Cherrys låt Save Tonight, korsat atlanten och så möts man av en svensk låt, ibland är världen liten. Resterande delar av dagen spenderades på MOMA ( museum of modern arts ) bland Picasso och Matisse. Den modernistiska stilen är inte alltid lätt att förstå och när man tittar på en vit duk som är uppspänd runt en träram på 3x2 meter utan en enda annan färg på sig så är det svårt att hålla sig för skratt. Lite ustlagna av jetlagen gick vi och lade oss tidigt.

Andra dagen i det stora äpplet så startade vi vår morgon på the pancake factory vilka som namnet tyder på gör pannkakor. Med fri tillgång på sirap var det svårt att inte förstå varför alla stolar görs i större mått här i USA. Mätta och belåtna begav vi oss mot central park för att komma bort ifrån stadens hets och manhattans stekande hetta under denna soliga dag. Central park är något utöver det vanliga, ursprungligen byggd i en kraftigt växande metropols norra utkanter för att till slut bli vad den är idag, 340 ha naturskön upplevelse omgiven av vidunderliga skyskrapor.