Enkeltur till Regina

Hej bloggen och alla mina trogna läsare. För alla er diabetiker eller ungar med godisförbud. Kör insulinsprutan i botten respektive hämta er en skål med ett giltigt substitut för denna korta berättelse kommer bli sockersöt.

Jag satte mig på planet bundet mot en fjärran kust för att möta min stora kärlek sent på kvällen. Jag lämnade ett gråmulet Regina med solsken i hjärtat ty inget kan ta ifrån glädjen och spänningen av att efter nästan 6 veckor få återse ansiktet som blott oftast fått förknippats med en röst och bilder från en tidigare sommar under den senaste månaden. 

Mitt körsbär

San Franciscos flygbolag har jobbat på kundnöjdheten och har förbättrat sin produkt. Istället för att destruera planet mot landningsbanan och sedan använda överlevarna som bromsplan så kommer man nu enbart 3 timmar sent. Till skillnad från en riktig gentleman så begav jag mig till vårt B&B för att checka in och vänta där istället. Trött efter en lång arbetsdag och en flygtur gentemot en man som doftade fränt av gårdagens strumpor så gick jag likt en målsökande missil mot taxiskyltarna. Väl bemött av två män i kostym och slips frågar jag om det finns en taxi tillgänglig mot södra downtown. Med leenden som gick upp till hårbanden så jakade båda figurerna och tog mig med bortåt trotoaren. Väl framme så insåg jag mitt misstag... Jag ställde et trevande påstående "Det här ser ut som lyxbilar" varpå den kostymklädde taxichaffisen svarade "Det är för att det är lyxbilar sir". Om det var för att han kallade mig sir eller om det bara berodde på det faktum att jag är för rädd för att ändra mina beslut vet jag inte men jag slutade till slut upp nedsjunken i den skönaste skinnfotölj jag någonsin suttit i. Även om smålänningen i mig fick rumpan att svettas en aning och framkallade oroliga vinglanden fram och tillbaka för att hålla ett öga på taxametern så kan jag inte förneka att kännslan att åka ut från flygplatsen i en svart limousin med alla människor utanför inte kändes helt tokig.

För att summera vårt B&B. Det var fantastiskt. Ett hem iväg från sitt hem. Inrett med en trevlig viktoriansk stil av kvinnan som drev login och som även bodde där privat. Alla andra gäster var mycket vänliga och talade livligt om dittan och dattan, dock inte med de två svenskarna som allt för uppenbart var så uppsvärmade i varandra att vi enbart belönades med viskningar och smygtittar. De var dock snälla smygtittar och jag tror att de enbart avhandlade hur trevliga och sofistikerade vi verkade, trotts vår ringa ålder.

Frukost serverad av två kvinnor med en haltande engelska som gjorde tallriken mer spännande då man med stor säkerhet inte fick det man beställt.

Vi gjorde Vancouver på några timmar. Vandrade runt i den bedårande grönskan längs kusten, köpte färska körsbär på en lokal marknad och tog en färja över till centrum som är en ganska liten ö i centrala vancouver. Vi vandrade på Dave street ( även kallad böggatan vilket inte är en felskrivning på göteborgs lilla aveny bögatan) och vidare mot de finare gatorna där de Franska modedesignerna stod på rad. Vi hade på förhand blivit tipsade om gastown vilket är en gammal stadsdel som tidigare haft en ruffig stämpel men som städats upp och nu erhållit en hipp status och för att ge gatan rättvisa så var den både pulserande och inbjudande. Från Gastown skulle vi vidare mot China Town för att äta mat då klockan slagit några slag in på eftermiddagen. Julia hade på förhand blivit varnad att vi borde hålla oss på avstånd från en gata som heter Hastings då den huseras av skummare figurer.

Inom loppet av 50 meter så var det som om vi trätt in i en film och nu var vi mitt i ett dårhus. Vi hade bara lämnat gatan som var full av liv och en gata senare så fick man anstränga sig för att inte se någon som såg ut som om han hade huvudet fullt av lim. En gata till passerades och vi svänger vänster in på vad vi trodde var china town. Plötsligt så hörs en röst varpå vi vänder oss om för att försöka lokalisera ett ansikte. Med lätt vinglande blick står där en tandlös tant och förklarar på vänligaste sätt för oss att vi förmodligen vill gå en gata till uppåt för att komma till china town, om vi inte vill uppleva den lite mer "rough side of town". Hon fortsätter sedan med " They wont trouble you, if you dont trouble them." Förbryllade så skyndar vi oss över gatan efter ett snabbt tack till den vänliga damen. Något jag inte kunde släppa medans vi snabbt tog oss upp mot china town var hennes ordval; "they", hur kan man gruppera en hel gata med ett enda ord. Efter en snabb blick bakåt fick jag mitt svar. Hastings är en gata som bäst kan liknad med serien walking dead eller för den äldre publiken, succen Night of the living dead. Människorna rörde sig och liknade mer zombies. Det var definitivt över hundra och troligtvis närmare två hundra pundare som alla stod eller låg längs gatan. Den bilden gav mig en syrlig ny inställning till denna metropol som faktiskt om jag ska vara ärlig inte är lika bra som det kanada jag upplevt i övrigt även om vyerna är helt otroliga.

Vi tog oss runt Stanley Park med hjälp av en hyrd tandemcykel och spenderade närmare fem timmar i den underbara solen längs med kusten. Seanre på kvällen testade vi på Gas Town igen samt ett av de lokala bryggeriernas egna öl. Mycket trevligt, mycket gott.