En helg i Saskatoon
Som den riktiga bloggar jag är så skriver jag kontinuerligt. En veckas intervall plus minus en månad. Veckans inlägg är en kort berättelse om ett antal första gången händelser för mig.
Det var en solig dag i september, närmare bestämt den 28. Klockan var sju och jag hade trotsat sömnen i ögonen och stod nu och väntade på Benson utanför vårat hus. Simon som drabbats an en inflammation på sina musikanta strömmingar i halsen var sängliggandes. Jag och Benson for för att möta upp två av hans vänner utanför staden, för att inte trampa någon på tårna så kan vi kalla dem Jim och Bob resten av historien. Bob var stor som ett hus, hade en sådan där cool tatuering av en kedja runt sin abnorma biceps och körde en Hummer H2(för er som inte är bekanta så används den av amerikanska militären), med andra ord, Bob är inte mannen som jag skulle gå fram och anmärka på om han slängde tuggummi på gatan eller rykte grenar från träden (det senare vilket jag sett min krutgumma till mormor ge några ungdomar utskällning efter notor på). Jim är mer vardaglig, spenslig och går från första sekunden jag ser honom tills vi tar avsked runt med en cigarett i munnen. Resan till Saskatoon i Bobs Hummer ( första nummer 1: åka Hummer H2 ) är intressant för att säga det milt och på grund av känsliga öron och ögon så är den censurerad så till den grad att vi plötsligt är framme i Saskatoon, eller snarare i Dakota Dunes.
Dakota Dunes är (vilket jag inte visste vid tillfället) ett kombinerat kasino och golfbana. Banan är rankad som top 10 i Kanada och är en del av touren. När vi i lobbyn ska betala så drar det till i mungiporna när kassören ber om $100 vilket blir ca 650 kronor men som tredje mannen i kö var det bara att betala. dessa 650 kan jämföras med de 2000 jag var van med att betala för ett års medlemskap på gamla hederliga kårsta GK. Utanför möts jag dock av en trevlig överraskning, en golfbil! Något som bara belönas till kraftigt rörelseförhindrade i Sverige ( första nummer 2: Åka golfbil). Här i Nordamerika är man en udda sort om man inte åker golfbil, jag menar, det är ju endå flera kilometer runt! Golfbanan är dock fantastiskt välskött och till skillnad från gärdet som jag är van vid så var denna behandlad med omsorg. Rundan gick spelmässigt okej för att vara den första helrundan på två år men för Bob och Benson gick det inte lika bra. De båda hade olika sätt att handskas med motgångarna, Benson slutade spela då han ansåg att vi fick vänta för länge på honom och Bob han började i stället slå dubbelt, en gång mot bollen och en gång med vad som såg ut att vara med en sann släggkastares teknik upp i luften. Jim spelade dock som en riktig gammal gentleman, och bara man hade bytt ut hans cigaretter mot en pipa och hans jeans och sportjacka mot en tweedkavaj så hade självaste Harry Vardon varit nöjd.
Som hobbyanalytiker så anmärkte jag på att konsumtionen av alkohol kanske hade negativ inverkan på herrarnas spel vilket de instämde i innan de knäppte nästa öl. Dessa öl förses godhjärtat av en liten "vagn med nödvändigheter" som åker runt på banan för att se till att ingen blir torr i halsen. Slutligen efter hål 18 så kan vi dra slutsatsen att Jim vann, jag kom två och Benson och Bob har tappat räkningen men enligt Bob så var det bäst för oss att han fick säga att han vann för annars skulle han mysa ned sig i samma säng som oss på natten så jag gratulerade honom till segern
Om man ändå är på ett kasino så ansåg herrarna att man måste besöka det vilket vi också gjorde. Jag tog upp mina tynande kunskaper från Las Vegas och försökte minnas. Det började vid tärningsbordet och vid samma stund som jag förstod hur det gick till så gick vi vidare till Black Jack-bordet. Då jag inte hade löst in några marker så var jag en åskådare men de sade till mig att vi vid tillfället låg plus $30 och att om Benson lyckades skrapa ihop 300 så skulle han bjuda på middagen. Black Jack är simpelt nog och inte allt för spännande, Jim som också spelade (Bob var likt mig åskådare då han inte förstod sig på hur dessa saker gick till) tröttnade fort och ville istället gå till rouletten. Här gick det fort. Benson frågade mig om alla födelsedagar som jag kunde komma på och en stjärna på födelsedagar som jag är så kunde jag tre i huvudet, min brors, min egen och min Julias. 03,02,25 (passande nog så var det dagen innan min kära fars födelsedag något som jag glömde och har bett hjärtligt om förlåtelse för) . Jag förstod ingenting... Likt ett frågetecken såg jag hur marker placerades på bordet bara för att plockas in av dealern i nästa stund. Vad var det som hände... Innan jag lyckats klura ut vad oddsen var och varför det såg ut som att de bara förlorade så sade Jim helt plötsligt att han var pank. Han hade inom lopppet av en minut spelat bort $200 och var nu trött på att spela. Jag stod häpet och insåg plötsligt vidden av vad ett spelmissbruk skulle kunna göra med en man.
Efter reflektionen från min sida och ett snabbt ihopsamlande av kvarvarande marker från Benson så gick vi för att ta ett sista spel vid tärningarna. För att vara en god värd (vilket han alltid varit) så gav Benson mig några marker och sade åt mig att vara den som kastade tärningarna. Det hela gick... Det hela gick sådär. För att säga det kort och enkelt. på första kastet får man inte kasta 3. Jag kastade 3. På andra kastet fick jag 6 vilket "fäster" numret vi vill ha och på det efterföljande kastet får man kasta allt utom 7. Jag kastade 7... Benson proklamerade att jag betydde otur och sade att han inte skulle ta med mig nästa gång han skulle till kasino. (Första nummer 3: spela hazard spel). Så nu när jag enligt de gamla prästerna gjort mig skyldig till synd så kände jag mig lite upprymd.
Kvällen var kommen och vi var hungriga, planen var en Brazilian BBQ (vilket jag inte har en aning om vad det är) men kön var en och en halv timma så vi åkte istället och tog en surf&turf. under mina fyra år i Göteborg (och för den delen inte heller under mina år innan) har jag aldrig ätit hummer och nu sitter jag här. Så långt från närmsta kustremsa att det skiljer två tidszoner. Smaken var för att säga det snällt, alldaglig. "Fine Dining" i Kanada och förmodligen i mindre internationella städer i USA är riktigt grått. Under min vistelse hittills har jag enbart ätit en enda måltid som varit finare och det var nere i San Diego, resten är standardiserade snabbmatsmenyer. Vill du ha soppa, sallad, bakpotatis eller french fries? vilken dressing? vill du ha gravy till dina french fries? Det är fascinerande att folk äter ute så mycket som de gör när maten är så smaklös. Jag svävade visst iväg lite. Efter måltiden så tog vi in på vårt hotell vilket var riktigt fint. Vi hade en säng och var fem stycken som skulle sova.
Planen för kvällen var att gå ut och fira några av Bensons gamla kamrater från studietiden vilket vi också gjorde med dunder och brak. Väl hemma på hotellet igen så tog Bob sängen, Benson och kamrater soffan och jag nöjde mig glatt med badrummet som hade bonats med en matta. Men med Bobs hot färskt i minnet så var jag ändå nöjd med min lott och var de faktum den första som steg upp för frukost dagen därpå. Avfärd hemåt klockan 7:45 på grund av att både Bob och Benson lovat respektive fruar att de skullevara hemma innan 12.
Det var en trevlig helg och även om historien vinklar Bob som en tveksam typ så vill jag bara bedyra att han hade ett fint hjärta även om språket var värre än en borstbindare. Inga bilder tyvärr, ni får hålla till godo med er fantasi som min begåvade lågstadielärare hade sagt och med min målande historia så är jag säker på att alla fick sig en bild av Bob.
Vi hörs igen nästa vecka då jag äntligen kommit fram till resan till Frederickton, New Brunswick. En fantastisk resa med massor av bilder och trevliga minnen.
God natt från er Reginakorrespondent som skall avsluta kvällen med en hederlig engelsk deckare och en liten skvätt av hans snart uppdruckna insmugglade artonåring.
Det var en solig dag i september, närmare bestämt den 28. Klockan var sju och jag hade trotsat sömnen i ögonen och stod nu och väntade på Benson utanför vårat hus. Simon som drabbats an en inflammation på sina musikanta strömmingar i halsen var sängliggandes. Jag och Benson for för att möta upp två av hans vänner utanför staden, för att inte trampa någon på tårna så kan vi kalla dem Jim och Bob resten av historien. Bob var stor som ett hus, hade en sådan där cool tatuering av en kedja runt sin abnorma biceps och körde en Hummer H2(för er som inte är bekanta så används den av amerikanska militären), med andra ord, Bob är inte mannen som jag skulle gå fram och anmärka på om han slängde tuggummi på gatan eller rykte grenar från träden (det senare vilket jag sett min krutgumma till mormor ge några ungdomar utskällning efter notor på). Jim är mer vardaglig, spenslig och går från första sekunden jag ser honom tills vi tar avsked runt med en cigarett i munnen. Resan till Saskatoon i Bobs Hummer ( första nummer 1: åka Hummer H2 ) är intressant för att säga det milt och på grund av känsliga öron och ögon så är den censurerad så till den grad att vi plötsligt är framme i Saskatoon, eller snarare i Dakota Dunes.
Dakota Dunes är (vilket jag inte visste vid tillfället) ett kombinerat kasino och golfbana. Banan är rankad som top 10 i Kanada och är en del av touren. När vi i lobbyn ska betala så drar det till i mungiporna när kassören ber om $100 vilket blir ca 650 kronor men som tredje mannen i kö var det bara att betala. dessa 650 kan jämföras med de 2000 jag var van med att betala för ett års medlemskap på gamla hederliga kårsta GK. Utanför möts jag dock av en trevlig överraskning, en golfbil! Något som bara belönas till kraftigt rörelseförhindrade i Sverige ( första nummer 2: Åka golfbil). Här i Nordamerika är man en udda sort om man inte åker golfbil, jag menar, det är ju endå flera kilometer runt! Golfbanan är dock fantastiskt välskött och till skillnad från gärdet som jag är van vid så var denna behandlad med omsorg. Rundan gick spelmässigt okej för att vara den första helrundan på två år men för Bob och Benson gick det inte lika bra. De båda hade olika sätt att handskas med motgångarna, Benson slutade spela då han ansåg att vi fick vänta för länge på honom och Bob han började i stället slå dubbelt, en gång mot bollen och en gång med vad som såg ut att vara med en sann släggkastares teknik upp i luften. Jim spelade dock som en riktig gammal gentleman, och bara man hade bytt ut hans cigaretter mot en pipa och hans jeans och sportjacka mot en tweedkavaj så hade självaste Harry Vardon varit nöjd.
Som hobbyanalytiker så anmärkte jag på att konsumtionen av alkohol kanske hade negativ inverkan på herrarnas spel vilket de instämde i innan de knäppte nästa öl. Dessa öl förses godhjärtat av en liten "vagn med nödvändigheter" som åker runt på banan för att se till att ingen blir torr i halsen. Slutligen efter hål 18 så kan vi dra slutsatsen att Jim vann, jag kom två och Benson och Bob har tappat räkningen men enligt Bob så var det bäst för oss att han fick säga att han vann för annars skulle han mysa ned sig i samma säng som oss på natten så jag gratulerade honom till segern
Om man ändå är på ett kasino så ansåg herrarna att man måste besöka det vilket vi också gjorde. Jag tog upp mina tynande kunskaper från Las Vegas och försökte minnas. Det började vid tärningsbordet och vid samma stund som jag förstod hur det gick till så gick vi vidare till Black Jack-bordet. Då jag inte hade löst in några marker så var jag en åskådare men de sade till mig att vi vid tillfället låg plus $30 och att om Benson lyckades skrapa ihop 300 så skulle han bjuda på middagen. Black Jack är simpelt nog och inte allt för spännande, Jim som också spelade (Bob var likt mig åskådare då han inte förstod sig på hur dessa saker gick till) tröttnade fort och ville istället gå till rouletten. Här gick det fort. Benson frågade mig om alla födelsedagar som jag kunde komma på och en stjärna på födelsedagar som jag är så kunde jag tre i huvudet, min brors, min egen och min Julias. 03,02,25 (passande nog så var det dagen innan min kära fars födelsedag något som jag glömde och har bett hjärtligt om förlåtelse för) . Jag förstod ingenting... Likt ett frågetecken såg jag hur marker placerades på bordet bara för att plockas in av dealern i nästa stund. Vad var det som hände... Innan jag lyckats klura ut vad oddsen var och varför det såg ut som att de bara förlorade så sade Jim helt plötsligt att han var pank. Han hade inom lopppet av en minut spelat bort $200 och var nu trött på att spela. Jag stod häpet och insåg plötsligt vidden av vad ett spelmissbruk skulle kunna göra med en man.
Efter reflektionen från min sida och ett snabbt ihopsamlande av kvarvarande marker från Benson så gick vi för att ta ett sista spel vid tärningarna. För att vara en god värd (vilket han alltid varit) så gav Benson mig några marker och sade åt mig att vara den som kastade tärningarna. Det hela gick... Det hela gick sådär. För att säga det kort och enkelt. på första kastet får man inte kasta 3. Jag kastade 3. På andra kastet fick jag 6 vilket "fäster" numret vi vill ha och på det efterföljande kastet får man kasta allt utom 7. Jag kastade 7... Benson proklamerade att jag betydde otur och sade att han inte skulle ta med mig nästa gång han skulle till kasino. (Första nummer 3: spela hazard spel). Så nu när jag enligt de gamla prästerna gjort mig skyldig till synd så kände jag mig lite upprymd.
Kvällen var kommen och vi var hungriga, planen var en Brazilian BBQ (vilket jag inte har en aning om vad det är) men kön var en och en halv timma så vi åkte istället och tog en surf&turf. under mina fyra år i Göteborg (och för den delen inte heller under mina år innan) har jag aldrig ätit hummer och nu sitter jag här. Så långt från närmsta kustremsa att det skiljer två tidszoner. Smaken var för att säga det snällt, alldaglig. "Fine Dining" i Kanada och förmodligen i mindre internationella städer i USA är riktigt grått. Under min vistelse hittills har jag enbart ätit en enda måltid som varit finare och det var nere i San Diego, resten är standardiserade snabbmatsmenyer. Vill du ha soppa, sallad, bakpotatis eller french fries? vilken dressing? vill du ha gravy till dina french fries? Det är fascinerande att folk äter ute så mycket som de gör när maten är så smaklös. Jag svävade visst iväg lite. Efter måltiden så tog vi in på vårt hotell vilket var riktigt fint. Vi hade en säng och var fem stycken som skulle sova.
Planen för kvällen var att gå ut och fira några av Bensons gamla kamrater från studietiden vilket vi också gjorde med dunder och brak. Väl hemma på hotellet igen så tog Bob sängen, Benson och kamrater soffan och jag nöjde mig glatt med badrummet som hade bonats med en matta. Men med Bobs hot färskt i minnet så var jag ändå nöjd med min lott och var de faktum den första som steg upp för frukost dagen därpå. Avfärd hemåt klockan 7:45 på grund av att både Bob och Benson lovat respektive fruar att de skullevara hemma innan 12.
Det var en trevlig helg och även om historien vinklar Bob som en tveksam typ så vill jag bara bedyra att han hade ett fint hjärta även om språket var värre än en borstbindare. Inga bilder tyvärr, ni får hålla till godo med er fantasi som min begåvade lågstadielärare hade sagt och med min målande historia så är jag säker på att alla fick sig en bild av Bob.
Vi hörs igen nästa vecka då jag äntligen kommit fram till resan till Frederickton, New Brunswick. En fantastisk resa med massor av bilder och trevliga minnen.
God natt från er Reginakorrespondent som skall avsluta kvällen med en hederlig engelsk deckare och en liten skvätt av hans snart uppdruckna insmugglade artonåring.