Enkeltur till Regina

Hej kära stalkers!

Här kommer veckans rapport, fylld med extravaganta företeelser som ni inte vill missa. Veckan som gick var den långsammaste på mycket länge. Jobbet stod stilla i början och dagarna tycktes smälta ihop med varandra. Det enda uppseendeväckande torde vara att vår handledare plötsligt på fredagen efter vårt sammanfattande möte avslutade med " å just ja, jag slutar nästa vecka". Bomber och granater. Det lär bli intressanta veckor framöver när mannen som gett oss alla uppgifter plötsligt slutar och ger över oss till en förhållandevis nyutbildad högskoleingenjör som haft denna plats i ca 6 månader. Vi kommer vara två interns på fri fot. Om ni läser något om att Saskatchewans enda elbolag plötsligt går i konkurs eller att västra Kanada plötsligt svartnar, det var inte jag, "Trust me, I'm an engineer".

Förhoppningsvis så blir det en lärorik tid då jag och Simon får gå runt och leka riktiga ingenjörer utan någon som utvärderar våra beslut. Hur som helst, sedan förra fredagen har James (handledaren) gått med en blåslampa i bakdelen på oss så att vi ska vara något sånär redo i ingenjörsgruppen (vi och Andrea) att ta över alla arbeten han jobbet med under tre år. Vid tillfällen känner jag mig som en av kockarna på min lokala thaimatkedja hemma i Göteborg. Jag nickar, ler och säger jaja går därifrån och kommer tillbaka med allt som han inte frågade om, förhoppningsvis lyckas jag träffa mitt i prick i mitt snedsteg.

Förra helgen begav vi oss till metropolen Bengough. Med ett permanent invånarantal på 300 personer så kommer man absolut med på kartan i Saskatchewan, det är ju trots allt 0,3 promille av totala befolkningen i Provinsen. Den här helgen skulle detta antal dock öka till över 2000 då den årliga festivalen "The Gateway Festival" skulle hållas. Vi blev inbjudna av en kollega på jobbet att slå följe i deras bil och låna tält och sovsäckar. Hon och hennes man kände en av arrangörerna och de hade fått info om att det skulle bli en bra line up i år. Utan större kännedom om de lokala förmågorna så tackade vi ändå ja till detta erbjudande då Steve Earle skulle vara med och då det kändes som en riktig kanadensisk upplevelse. Vi packade väskorna och for åter igen iväg på fredagen efter jobbet, denna gång en mild resa på ringa en och en halv timma söder ut. Vi blev mottagna av vad som mycket väl skulle ha kunnat vara min mormor och hennes panter tanter när vi anlände och de dirigerade oss in till campingområdet.

Det väletablerade systemet namnlappar på respektive campingplats var här verkställt vilket ledde till att ingen hittade sin plats. Efter att vi letat i ca en timma så fick vi också på förbivägar höra att tanten med rullator som haft till uppgift att banka ned stolparna med namnlapparna tröttnat på detta monotona arbete och skippat de sista 200 gästerna, något som även om det är förståeligt kanske kunde ha notifierats till de anländande resenärerna. Antar att 2000 skyltar var mer än hon räknat med när hon skrev upp sig på tjänsten då festivalen tidigare år haft ca 800 besökare.

Inte så mycket att skriva om festivalen i sig. Vi hade väldigt trevligt, musiken var över förväntan. Steve Earle levererade och två nya favoriter i Yukon Blonde och Wooden Sky har nu också blivit upptäckta. Saskatchewan är för övrigt också drabbat av en kallfront och har så varit under en längre tid nu så nätterna var mycket kalla i vårt tält. Jag löste detta genom att sova med fem lager kläder, mössa och med min gitarr innanför sovsäcken. Något som genererade perfekt temperatur fram tills klockan åtta då man vaknade och insåg att svetthyddan var ett faktum.

Andra dagen på denna tvådagars festival inleddes med ett besök till en väldigt stor butte ute i Saskatchewans Badlands. Detta ska alltså inte misstagas för en väldigt stor butt, det finns gott om stora rumpor här också men vi var ute efter något mycket skitigare. Nämligen ett litet berg bestående av lera. Dessa stora platåer är efterlämningar från istiden och erbjöd fina vyer.