Enkeltur till Regina

Som den riktiga bloggar jag är så skriver jag kontinuerligt. En veckas intervall plus minus en månad. Veckans inlägg är en kort berättelse om ett antal första gången händelser för mig.

Det var en solig dag i september, närmare bestämt den 28. Klockan var sju och jag hade trotsat sömnen i ögonen och stod nu och väntade på Benson utanför vårat hus. Simon som drabbats an en inflammation på sina musikanta strömmingar i halsen var sängliggandes. Jag och Benson for för att möta upp två av hans vänner utanför staden, för att inte trampa någon på tårna så kan vi kalla dem Jim och Bob resten av historien. Bob var stor som ett hus, hade en sådan där cool tatuering av en kedja runt sin abnorma biceps och körde en Hummer H2(för er som inte är bekanta så används den av amerikanska militären), med andra ord, Bob är inte mannen som jag skulle gå fram och anmärka på om han slängde tuggummi på gatan eller rykte grenar från träden (det senare vilket jag sett min krutgumma till mormor ge några ungdomar utskällning efter notor på). Jim är mer vardaglig, spenslig och går från första sekunden jag ser honom tills vi tar avsked runt med en cigarett i munnen. Resan till Saskatoon i Bobs Hummer ( första nummer 1: åka Hummer H2 ) är intressant för att säga det milt och på grund av känsliga öron och ögon så är den censurerad så till den grad att vi plötsligt är framme i Saskatoon, eller snarare i Dakota Dunes.

Dakota Dunes är (vilket jag inte visste vid tillfället) ett kombinerat kasino och golfbana. Banan är rankad som top 10 i Kanada och är en del av touren. När vi i lobbyn ska betala så drar det till i mungiporna när kassören ber om $100 vilket blir ca 650 kronor men som tredje mannen i kö var det bara att betala. dessa 650 kan jämföras med de 2000 jag var van med att betala för ett års medlemskap på gamla hederliga kårsta GK. Utanför möts jag dock av en trevlig överraskning, en golfbil! Något som bara belönas till kraftigt rörelseförhindrade i Sverige ( första nummer 2: Åka golfbil). Här i Nordamerika är man en udda sort om man inte åker golfbil, jag menar, det är ju endå flera kilometer runt! Golfbanan är dock fantastiskt välskött och till skillnad från gärdet som jag är van vid så var denna behandlad med omsorg. Rundan gick spelmässigt okej för att vara den första helrundan på två år men för Bob och Benson gick det inte lika bra. De båda hade olika sätt att handskas med motgångarna, Benson slutade spela då han ansåg att vi fick vänta för länge på honom och Bob han började i stället slå dubbelt, en gång mot bollen och en gång med vad som såg ut att vara med en sann släggkastares teknik upp i luften. Jim spelade dock som en riktig gammal gentleman, och bara man hade bytt ut hans cigaretter mot en pipa och hans jeans och sportjacka mot en tweedkavaj så hade självaste Harry Vardon varit nöjd.

Som hobbyanalytiker så anmärkte jag på att konsumtionen av alkohol kanske hade negativ inverkan på herrarnas spel vilket de instämde i innan de knäppte nästa öl. Dessa öl förses godhjärtat av en liten "vagn med nödvändigheter" som åker runt på banan för att se till att ingen blir torr i halsen. Slutligen efter hål 18 så kan vi dra slutsatsen att Jim vann, jag kom två och Benson och Bob har tappat räkningen men enligt Bob så var det bäst för oss att han fick säga att han vann för annars skulle han mysa ned sig i samma säng som oss på natten så jag gratulerade honom till segern

Om man ändå är på ett kasino så ansåg herrarna att man måste besöka det vilket vi också gjorde. Jag tog upp mina tynande kunskaper från Las Vegas och försökte minnas. Det började vid tärningsbordet och vid samma stund som jag förstod hur det gick till så gick vi vidare till Black Jack-bordet. Då jag inte hade löst in några marker så var jag en åskådare men de sade till mig att vi vid tillfället låg plus $30 och att om Benson lyckades skrapa ihop 300 så skulle han bjuda på middagen. Black Jack är simpelt nog och inte allt för spännande, Jim som också spelade (Bob var likt mig åskådare då han inte förstod sig på hur dessa saker gick till) tröttnade fort och ville istället gå till rouletten. Här gick det fort. Benson frågade mig om alla födelsedagar som jag kunde komma på och en stjärna på födelsedagar som jag är så kunde jag tre i huvudet, min brors, min egen och min Julias. 03,02,25 (passande nog så var det dagen innan min kära fars födelsedag något som jag glömde och har bett hjärtligt om förlåtelse för) . Jag förstod ingenting... Likt ett frågetecken såg jag hur marker placerades på bordet bara för att plockas in av dealern i nästa stund. Vad var det som hände... Innan jag lyckats klura ut vad oddsen var och varför det såg ut som att de bara förlorade så sade Jim helt plötsligt att han var pank. Han hade inom lopppet av en minut spelat bort $200 och var nu trött på att spela. Jag stod häpet och insåg plötsligt vidden av vad ett spelmissbruk skulle kunna göra med en man.

Efter reflektionen från min sida och ett snabbt ihopsamlande av kvarvarande marker från Benson så gick vi för att ta ett sista spel vid tärningarna. För att vara en god värd (vilket han alltid varit) så gav Benson mig några marker och sade åt mig att vara den som kastade tärningarna. Det hela gick... Det hela gick sådär. För att säga det kort och enkelt. på första kastet får man inte kasta 3. Jag kastade 3. På andra kastet fick jag 6 vilket "fäster" numret vi vill ha och på det efterföljande kastet får man kasta allt utom 7. Jag kastade 7... Benson proklamerade att jag betydde otur och sade att han inte skulle ta med mig nästa gång han skulle till kasino. (Första nummer 3: spela hazard spel). Så nu när jag enligt de gamla prästerna gjort mig skyldig till synd så kände jag mig lite upprymd.

Kvällen var kommen och vi var hungriga, planen var en Brazilian BBQ (vilket jag inte har en aning om vad det är) men kön var en och en halv timma så vi åkte istället och tog en surf&turf. under mina fyra år i Göteborg (och för den delen inte heller under mina år innan) har jag aldrig ätit hummer och nu sitter jag här. Så långt från närmsta kustremsa att det skiljer två tidszoner. Smaken var för att säga det snällt, alldaglig. "Fine Dining" i Kanada och förmodligen i mindre internationella städer i USA är riktigt grått. Under min vistelse hittills har jag enbart ätit en enda måltid som varit finare och det var nere i San Diego, resten är standardiserade snabbmatsmenyer. Vill du ha soppa, sallad, bakpotatis eller french fries? vilken dressing? vill du ha gravy till dina french fries? Det är fascinerande att folk äter ute så mycket som de gör när maten är så smaklös. Jag svävade visst iväg lite. Efter måltiden så tog vi in på vårt hotell vilket var riktigt fint. Vi hade en säng och var fem stycken som skulle sova.


Planen för kvällen var att gå ut och fira några av Bensons gamla kamrater från studietiden vilket vi också gjorde med dunder och brak. Väl hemma på hotellet igen så tog Bob sängen, Benson och kamrater soffan och jag nöjde mig glatt med badrummet som hade bonats med en matta. Men med Bobs hot färskt i minnet så var jag ändå nöjd med min lott och var de faktum den första som steg upp för frukost dagen därpå. Avfärd hemåt klockan 7:45 på grund av att både Bob och Benson lovat respektive fruar att de skullevara hemma innan 12.


Det var en trevlig helg och även om historien vinklar Bob som en tveksam typ så vill jag bara bedyra att han hade ett fint hjärta även om språket var värre än en borstbindare. Inga bilder tyvärr, ni får hålla till godo med er fantasi som min begåvade lågstadielärare hade sagt och med min målande historia så är jag säker på att alla fick sig en bild av Bob.

Vi hörs igen nästa vecka då jag äntligen kommit fram till resan till Frederickton, New Brunswick. En fantastisk resa med massor av bilder och trevliga minnen.

God natt från er Reginakorrespondent som skall avsluta kvällen med en hederlig engelsk deckare och en liten skvätt av hans snart uppdruckna insmugglade artonåring.

Vart tog tiden vägen? Hösten kom med stormsteg och temperaturen gick från dryga tjugo till fem på bara en vecka. Men sen var det ju också nästan en hel månad sedan jag skrev. Illvilliga och irriterde kommentarer har haglat över mig i form av "du är ingen riktig bloggare!" och "Ska du aldrig skriva på bloggen?" så på allmän begäran från över en fjärdedel av min läsarskara räknat till antalet datorer så tar jag nu tag i mig själv och klåpar ned det jag fortfarnde kan klämma fram ur minnet

Vi var om jag inte minns fel i Los Angeles och jag hade nitiskt kritiserat hela staden förutom Venice Canals. På morgonen efter att vi besökt nämnda plats så var det dags att ta avsked från resans två yngre resenärer. Vi släpte av dem vid Universal Studios och efter att tårkanalerna tömts så åkte vi vidare mot San Diego! Som efterforskning till vår resa så hade jag kollat upp alla resmål för att få ett hum om vad vi skulle hitta på och hur städerna verkade och när man söker på San Diego eller frågar människor som varit där så är alla väldigt positiva. Strålande sol, fina stränder och perfekt surfing. Lägg där till på att staden inte är lika massiv som Los Angeles utan istället förhållandevis liten och tillgänglig med cykel så får man sig en liten bild. Innan vi åkte in i San Diego så tog vi ett depåstopp i en mysig liten stad där vi passade på att äta fantastiska mackor och titta på folk som badade.

Vi styrde stegen mot Ellis Island, ett hak som enligt recensionerna skulle erbjuda ”mer mat för pengarna”. Det var ett beslut som fattades med vetorätt av undertecknad. Ellis Island låg några minuters promenad från ”strippen” som huvudgatan i Las Vegas kallas och dessa ställen som ligger lite utanför lockar till sig en annan publik. När vi steg in genom dörrarna till detta syndens näste så möttes vi av en vägg av rökdoft. Inte ens de tappra männen och kvinnorna på tv-shop hade kunnat ljuga bort denna stank. Efter en minut av andnöd så vande sig lungorna och även om det fortfarande var ansträngande så var det uthärdligt, i alla fall enligt mannen med vetot. Vi fick stå i kö för att få ett bord och under tiden som vi väntade så förklarade en man som under vår 15 minuters långa konversation han avverka två cigaretter hur spelet crabs (tärning) går till. Vi bugade och bockade för det tappra försöket att lära två noviser och gick därifrån i tron om att vi faktiskt förstod något. Maten höll vad den lovade, stora stekar! Julia åt halva och jag smaskade nöjt i mig resterna ( något som på denna restaurang inte kändes ofint). Likt vargen i rödluvan fick jag sedan betala mitt pris då jag gick runt med en 6 månaders baby i magen resten av kvällen…

Strippen var lika magnifik som den var fruktansvärd. Kolosser till hotell reste sig från ingestans och vi färdades från Paris med Eifeltornet till Antikens rom med Ceasars palats för att sedan gå på broarna över Venedigs kanaler. Det kändes märkligt och pompöst på samma gång. Vad som inte syns för blotta ögat är vad som vilar utanför staden. Las Vegas är en stad med mycket hög fattigdom och arbetslöshet något som inte speglas inne i centrum vid miljardhotellen. Vi avslutade kvällen på en pianobar med en drink i handen och känslan av att vi var lite glamourösa.

Tidigt nästa morgon så begav vi oss till en affär för att inhandla frukost som vi skulle äta någonstans på vägen mot Hoover Dammen som jag bett snällt om att få titta på. Vi åkte till närmsta matvaruhandel och insåg att vi hamnat i Korea Town. Väl i butiken så luktade det mycket märkligt och det sprang även runt en barsk korean som med en blick som kunde döda följde efter oss och ”rättade till” alla frukter som vi rörde utan att köpa. För att göra sin åsikt lite mer uppenbar så genomförde han även vid upprepade tillfällen taktiska tacklingar på oss icke anande kunder.

Några timmar senare så hade vi kommit fram till Boulder City Nevada där vi köpte den blaskigaste kaffen hittills under min Nordamerikavistelse och tog oss sedan upp till Lake Mead. Lake Mead är likt de flesta andra sjöar som är reservoarer till kraftverk konstgjord och synen av den var sannerligen nästan bisarr. Mitt bland de torra bergen och den ökenliknande steppen så fanns denna oas. Väl ute ur bilen så kände jag att jag skulle bidra till att bevara den pärla och startade genast att generera överflödig vätska i form av svett. Detta i en sådan bisarr överdrift att jag vid flera tillfällen undrat hur det ska gå för mig i Australien. Som tur var så bar jag gråmelerat, en färg som har den vanskliga egenskapen att visa minsta tecken på fukt men som vid en överdriven svettning helt byter färg, hokus pokus! Nu klädd i trendigt mörkgrått.

Det blir så långt när jag skriver… Vi hoppar lite mer och struntar i historierna. Hooverdammen, fantastiskt! Ståtlig och vidunderlig, säkerheten var hög. Det fanns till och med en skylt som informerade besökare att skjutvapen faktiskt inte var tillåtna på denna plats något som annars är var mans rätt i detta land.

Vi körde vidare mot Willams Arizona. Resvägen var lika ointressant som i Nevada ända tills vi började närma oss Williams och det plötsligt blev en mer kuperad terräng med grönska längs vägkanterna. Ännu närmare staden så dök det plötsligt upp stora granskogar och min lycka var total. Vi checkade in på vårt motell som var kombinerat motell, tågmuseum och skjutbana. Man kunde även på denna intressanta facilitet ta sig ett dopp i den 10 meter långa poolen som var lokaliserad inuti ett skjul. Staden Williams ligger för övrigt också längs med den gamla historiska route 66 vilket de inte är långsamma med att påpeka.

Målet och anledningen med att vi färdats genom öknen och vad som förmodligen är en Amerikas mer dystra och ödsliga platser var att få se Grand Canyon! Detta moder jords underverk och Amerikanernas stolthet var nu så nära som 5 mil från våra fötter och vi var exalterade.

Morgonen därefter väcktes vi av regn men vi höll till hoppet om att det skulle lätta och tog oss genast vidare mot kanyonen. Vi var klädda i matchande vindjackor som vi köpt i LA och dagen till ära hade jag även lånat Julias träningskortbyxor. Dessa färgglada tygbitar lämnade väldigt lite till fantasin och bidrog även till att jag fyllde min livstidskvot av rampljus då förbipasserande (förvånande nog? mestadels män) ofta gav mina spektakel till byxor minst två blickar. Mannen som sålde entrebiljetter till parken till oss frågade med något uppseendeväckande blick om vi var löpare och jag svarade med så mycket pondus jag kunde uppbåda att vi var erfarna inom allt, detta så att mannen inte skulle snåla när han gav oss tips om olika rutter vi kunde ta. Vi fick en karta och en markerad led på två mil och jag kände mig åtminstone måttligt nöjd.

Väl inne i nationalparken så började jag undra vad alla dessa människor hade för sig. Det gick runt kvinnor i högklackat och långklänning samt män som för tjugo år sedan passerat sin första kulmage och nu arbetade på sin tredje. Svaret fick vi snart. Det visade sig att hela den sydliga kanyonen hade gjorts tillgänglig för ”alla” genom att man anlagt en perfekt asfaltsväg längs med hela karmen. Detta ledde till att längs med hela vandringen som vi gjorde hurtigt till fots så hade vi alltid de högklackade damerna och kvintplusplus männen framför oss något som även om det inte känns helt rätt sved lite på stoltheten. Känslan av att vara lite ”extrem” var som bortblåst. Något som dock inte kunde förtas av detta våldförande på naturen var den magnifika utsikt som kanyonen erbjöd, något av det mest storslagna jag någonsin bevittnat.

Så var dagen framme. För att slippa betala dubbla priset för vår bil så var den tvungen att återlämnas i San Francisco nå¨got som ledde till att vi hade en herrans massa mil att färdas på enbart två dagar. Vi lämnade Williams tidigt på morgonen och tio timmar senare steg vi ut igen i Paso Robbles, en vinstad i kalifornien inte alldeles för långt bort från San francisco. Här avnjöt vi en vinprovning med en originell kvinna som passionerat berättade om sina spanska druvor för oss. Vinerna var allt från okej till riktigt goda men de passade inte in i vår budget som istället tog oss till närmsta thairestaurang där vi avnjöt vår kvällsmat.

Ännu en tidig morgon och ett sorgligt avsked. Runt klockan 1 sade jag hejdå till min Julia och satte mig på planet mot Denver och Regina. En fantastisk resa som verkligen var fullspäckad med allt mellan himmel och jord och som gav mig mersmak på att resa!

Bättre sent än aldrig! Kramar från er ”riktiga” bloggar