Jag ska åka 400 mil! Del 2
Vi var om jag inte minns fel i Los Angeles och jag hade nitiskt kritiserat hela staden förutom Venice Canals. På morgonen efter att vi besökt nämnda plats så var det dags att ta avsked från resans två yngre resenärer. Vi släpte av dem vid Universal Studios och efter att tårkanalerna tömts så åkte vi vidare mot San Diego! Som efterforskning till vår resa så hade jag kollat upp alla resmål för att få ett hum om vad vi skulle hitta på och hur städerna verkade och när man söker på San Diego eller frågar människor som varit där så är alla väldigt positiva. Strålande sol, fina stränder och perfekt surfing. Lägg där till på att staden inte är lika massiv som Los Angeles utan istället förhållandevis liten och tillgänglig med cykel så får man sig en liten bild. Innan vi åkte in i San Diego så tog vi ett depåstopp i en mysig liten stad där vi passade på att äta fantastiska mackor och titta på folk som badade.
Vi slängde oss i bilen för att checka in på vårt hotell och för att hinna till stranden innan den bästa solen skulle ha passerat. Väl framme vid stranden så möts vi av bay watch patruller och övervintrade surfare, precis vad jag hoppats på. För att själv få känna mig lite som "en i gänget" så tog jag mig också en liten löptur på stranden, dock inte på den befolkade delen utan istället den vid sidan liggande stranden som ingen människa var på, men jag hade allt, stiliga långa klic som Hasselhof hade kunnat drömma om och en filmisk blick långt bort i fjärran. Allt var frid och fröjd tills jag böjde ned huvudet för undersöka varför sanden hade så många hårda klumpar i sig. Det visade sig att jag hade gjort mitt första kliv in i Hollywood på en husdjursstrand som var flitigt minerad med hundbajs smidigt övertäckt för att det inte skulle synas. Jag kände genast hur den lilla lågan som tändes slocknade och jag gick med lomoken blick tillbaka för att titta på alla surfare och badväktare från den rena sidan av stranden. Hur som helst så var vågorna fantastiska och solen stekte. Efter att ha brännt mig för fjärde dagen i rad (av fyra möjliga) så kände jag att jag var tillfredställd. På kvällen vandrade vi runt och åt i downtown. En fantastiskt mysig stad och ett riktigt pensionärs/surfarparadis som jag varmt kan rekomendera.
Ännu en gryning och ännu en dag bakom ratten, vi skulle nu för första gången under min resa lämna Californien och istället bege oss mot Las Vegas, Nevada! Nevada är känt för, just det Las Vegas och sedan är det inte så mycket mer, eller det är en herrans massa sand. Det är ca 5 timmar från San Diego till Las Vegas och den första delen var fantastiskt häftig då vi steg till en höjd runt 1500 meter över havet och åkte på motorvägar som gick längsmed bergskanten men efter en timma så hade den kuperade terrängen bytts mot öken med kaktusar och små buskar. Torrt och tråkigt!
Vi snabbspolar fram till Las Vegas. Det finns inga bilder från denna trip på min kamera då jag inte villa släpa på den med anledning av att jag ville vara lite mer "stilig" dagen till ära då vi var i vaggen för Showbiz. Vi bodde på Hard Rock Hotel som är ett hotell ägt av samma kedja som har restaurangerna världen över. Ett häftigt hotell som för en rock junkie som mig själv hade kunnat ta upp hela min vistelse bara för att se på alla reliker från gamla legender som de har samlat Men magen kurrade och eftersom vi enbart hade en natt på oss så var vi bestämda att uppleva så mycket som möjligt.
Vi styrde stegen mot Ellis Island, ett hak som enligt recensionerna skulle erbjuda ”mer mat för pengarna”. Det var ett beslut som fattades med vetorätt av undertecknad. Ellis Island låg några minuters promenad från ”strippen” som huvudgatan i Las Vegas kallas och dessa ställen som ligger lite utanför lockar till sig en annan publik. När vi steg in genom dörrarna till detta syndens näste så möttes vi av en vägg av rökdoft. Inte ens de tappra männen och kvinnorna på tv-shop hade kunnat ljuga bort denna stank. Efter en minut av andnöd så vande sig lungorna och även om det fortfarande var ansträngande så var det uthärdligt, i alla fall enligt mannen med vetot. Vi fick stå i kö för att få ett bord och under tiden som vi väntade så förklarade en man som under vår 15 minuters långa konversation han avverka två cigaretter hur spelet crabs (tärning) går till. Vi bugade och bockade för det tappra försöket att lära två noviser och gick därifrån i tron om att vi faktiskt förstod något. Maten höll vad den lovade, stora stekar! Julia åt halva och jag smaskade nöjt i mig resterna ( något som på denna restaurang inte kändes ofint). Likt vargen i rödluvan fick jag sedan betala mitt pris då jag gick runt med en 6 månaders baby i magen resten av kvällen…
Strippen var lika magnifik som den var fruktansvärd. Kolosser till hotell reste sig från ingestans och vi färdades från Paris med Eifeltornet till Antikens rom med Ceasars palats för att sedan gå på broarna över Venedigs kanaler. Det kändes märkligt och pompöst på samma gång. Vad som inte syns för blotta ögat är vad som vilar utanför staden. Las Vegas är en stad med mycket hög fattigdom och arbetslöshet något som inte speglas inne i centrum vid miljardhotellen. Vi avslutade kvällen på en pianobar med en drink i handen och känslan av att vi var lite glamourösa.
Tidigt nästa morgon så begav vi oss till en affär för att inhandla frukost som vi skulle äta någonstans på vägen mot Hoover Dammen som jag bett snällt om att få titta på. Vi åkte till närmsta matvaruhandel och insåg att vi hamnat i Korea Town. Väl i butiken så luktade det mycket märkligt och det sprang även runt en barsk korean som med en blick som kunde döda följde efter oss och ”rättade till” alla frukter som vi rörde utan att köpa. För att göra sin åsikt lite mer uppenbar så genomförde han även vid upprepade tillfällen taktiska tacklingar på oss icke anande kunder.
Några timmar senare så hade vi kommit fram till Boulder City Nevada där vi köpte den blaskigaste kaffen hittills under min Nordamerikavistelse och tog oss sedan upp till Lake Mead. Lake Mead är likt de flesta andra sjöar som är reservoarer till kraftverk konstgjord och synen av den var sannerligen nästan bisarr. Mitt bland de torra bergen och den ökenliknande steppen så fanns denna oas. Väl ute ur bilen så kände jag att jag skulle bidra till att bevara den pärla och startade genast att generera överflödig vätska i form av svett. Detta i en sådan bisarr överdrift att jag vid flera tillfällen undrat hur det ska gå för mig i Australien. Som tur var så bar jag gråmelerat, en färg som har den vanskliga egenskapen att visa minsta tecken på fukt men som vid en överdriven svettning helt byter färg, hokus pokus! Nu klädd i trendigt mörkgrått.
Det blir så långt när jag skriver… Vi hoppar lite mer och struntar i historierna. Hooverdammen, fantastiskt! Ståtlig och vidunderlig, säkerheten var hög. Det fanns till och med en skylt som informerade besökare att skjutvapen faktiskt inte var tillåtna på denna plats något som annars är var mans rätt i detta land.
Vi körde vidare mot Willams Arizona. Resvägen var lika ointressant som i Nevada ända tills vi började närma oss Williams och det plötsligt blev en mer kuperad terräng med grönska längs vägkanterna. Ännu närmare staden så dök det plötsligt upp stora granskogar och min lycka var total. Vi checkade in på vårt motell som var kombinerat motell, tågmuseum och skjutbana. Man kunde även på denna intressanta facilitet ta sig ett dopp i den 10 meter långa poolen som var lokaliserad inuti ett skjul. Staden Williams ligger för övrigt också längs med den gamla historiska route 66 vilket de inte är långsamma med att påpeka.
Målet och anledningen med att vi färdats genom öknen och vad som förmodligen är en Amerikas mer dystra och ödsliga platser var att få se Grand Canyon! Detta moder jords underverk och Amerikanernas stolthet var nu så nära som 5 mil från våra fötter och vi var exalterade.
Morgonen därefter väcktes vi av regn men vi höll till hoppet om att det skulle lätta och tog oss genast vidare mot kanyonen. Vi var klädda i matchande vindjackor som vi köpt i LA och dagen till ära hade jag även lånat Julias träningskortbyxor. Dessa färgglada tygbitar lämnade väldigt lite till fantasin och bidrog även till att jag fyllde min livstidskvot av rampljus då förbipasserande (förvånande nog? mestadels män) ofta gav mina spektakel till byxor minst två blickar. Mannen som sålde entrebiljetter till parken till oss frågade med något uppseendeväckande blick om vi var löpare och jag svarade med så mycket pondus jag kunde uppbåda att vi var erfarna inom allt, detta så att mannen inte skulle snåla när han gav oss tips om olika rutter vi kunde ta. Vi fick en karta och en markerad led på två mil och jag kände mig åtminstone måttligt nöjd.
Väl inne i nationalparken så började jag undra vad alla dessa människor hade för sig. Det gick runt kvinnor i högklackat och långklänning samt män som för tjugo år sedan passerat sin första kulmage och nu arbetade på sin tredje. Svaret fick vi snart. Det visade sig att hela den sydliga kanyonen hade gjorts tillgänglig för ”alla” genom att man anlagt en perfekt asfaltsväg längs med hela karmen. Detta ledde till att längs med hela vandringen som vi gjorde hurtigt till fots så hade vi alltid de högklackade damerna och kvintplusplus männen framför oss något som även om det inte känns helt rätt sved lite på stoltheten. Känslan av att vara lite ”extrem” var som bortblåst. Något som dock inte kunde förtas av detta våldförande på naturen var den magnifika utsikt som kanyonen erbjöd, något av det mest storslagna jag någonsin bevittnat.
Så var dagen framme. För att slippa betala dubbla priset för vår bil så var den tvungen att återlämnas i San Francisco nå¨got som ledde till att vi hade en herrans massa mil att färdas på enbart två dagar. Vi lämnade Williams tidigt på morgonen och tio timmar senare steg vi ut igen i Paso Robbles, en vinstad i kalifornien inte alldeles för långt bort från San francisco. Här avnjöt vi en vinprovning med en originell kvinna som passionerat berättade om sina spanska druvor för oss. Vinerna var allt från okej till riktigt goda men de passade inte in i vår budget som istället tog oss till närmsta thairestaurang där vi avnjöt vår kvällsmat.
Ännu en tidig morgon och ett sorgligt avsked. Runt klockan 1 sade jag hejdå till min Julia och satte mig på planet mot Denver och Regina. En fantastisk resa som verkligen var fullspäckad med allt mellan himmel och jord och som gav mig mersmak på att resa!
Bättre sent än aldrig! Kramar från er ”riktiga” bloggar