Enkeltur till Regina

Hej igen mina vänner. Min ursprungliga idé var att skriva ett inlägg i fredags då dessa annars blir för långa i alla avseenden. För mig att skriva och för er att läsa, men jag kan direkt hänvisa de som inte vill förbruka sin värdefulla tid på toalettpoesi att bläddra nedåt för att götta sig i bilderna, sammanlagt säger de mer än 11000 ord!

Vi hörde första veckan när vi kom till Regina att självaste Sir Paul McCartney skulle komma till staden men tiden gick och vi glömde bort vår riddare. I måndags fick vi dock upp ögonen för detta evenemang igen och lyckades komma över ett par biljetter för $20 vilket nästan kändes som ett rån mot Paul men jag hoppas han klarar sig ändå.

Sir Paul McCartney.(så här nära var vi inte) Foto från Leader Post Regina

I Regina antar man att artister börjar på utsatt tid så när Paul fortfarande inte var uppe på scenen klockan 9 trotts att biljetten sa 8!! Då började några människor gå hem. Vad dom missade! En helt brilljant show av en 70 årig man som fortfarande kan röra på höfterna. Helhjärtat satt han och pratade lugnt och innerligt om sina sånger vid pianot. Dedikerade sånger till sina gamla vänner John och George (vad som hände med Ringo vet jag inte). Beatles klassiker blandat med Wings klassiker och lite ospelat material från Beatles tiden. 

Mobilen darrar till och skärmen lyses upp och indikerar att ett det finns ett oläst meddelande. " U meatballs are in. Lucky biatches...". Vad som just inträffat är inte något som man väntar sig när man i bästa lugn och ro sitter hemma i soffan och försöker ta en liten lur efter jobbet. Vi har nämligen precis fått reda på att två platser på ett privatplan morgonen efter just reserverats i våra namn. Vi kommer nu få chansen att se en plats som heter Sandy Bay i mellersta Saskatchewan's östra del ca 75 mil från Regina och dessutom få en tur på vattenkraftverket och deltaga i den årliga fisketävlingen. Humöret var förståeligt på topp och vi gick tidigt i säng på fredagen för att vara pigga när vi skulle upp klockan 6 nästkommande morgon för att få skjuts till flygplatsen.

Vi hämtas av Benson, samme man som fixat så att vi fick detta privilegie och åker mot flygplatsen där vi möts upp av våra två piloter. Inom kort ansluter även vice presidenten för human resources, hanns dotter, det fackliga chefsombudet för alla operatörer och den ansvariga för hela Saskpowers generering ( cheif of operations eller något sådant). En märklig kännsla att plötsligt befinna sig på ett privatplan med 8 stolar tillsammans med stora delar av företagets ledning. Vi erbjuds förfriskningar hela resan men påminns titt som tätt att det inte finns någon toalet på planet, något jag borde tänkt på innan den tredje koppen kaffe gled ner i strupen.

Insidan av vårt plan med kockpiten i bakgrunden.

Jag är inget stort fan av flygresor men har börjat vänja mig vid det, Upplevelsen är dock inte helt densamma när man flyger i små propellerplan. Till skillnad från de stora flygplanen kastas dessa nämligen inte bara upp och ned vid luftgropar utan även i sidled vid varierande lufttäthet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. En och en halv timma senare så nuddade våra landningsställ återigen marken och vi steg ut i vad som såg ut som direkt avbild av en Sydnorrländsk skog.
Storstadsfiskarna

Vi hämtades av två operatörer från kraftverket och kördes först till deras uppehållsstuga där vi erbjöds tilltugg och förfriskningar igen för att sedan åka ned till kraftverket och den övre delen av vattenreservoaren där fisketävlingen skulle gå av stapeln. Vi fick låna spön och blev erbjudna att hoppa på någon av de lokala deltagarnas båtar. Jag fick äran att åka med Roland, en mycket trevlig och glad morfar som även hade med sig sin dotter med make och deras två barn. 

Hej kära stalkers!

Här kommer veckans rapport, fylld med extravaganta företeelser som ni inte vill missa. Veckan som gick var den långsammaste på mycket länge. Jobbet stod stilla i början och dagarna tycktes smälta ihop med varandra. Det enda uppseendeväckande torde vara att vår handledare plötsligt på fredagen efter vårt sammanfattande möte avslutade med " å just ja, jag slutar nästa vecka". Bomber och granater. Det lär bli intressanta veckor framöver när mannen som gett oss alla uppgifter plötsligt slutar och ger över oss till en förhållandevis nyutbildad högskoleingenjör som haft denna plats i ca 6 månader. Vi kommer vara två interns på fri fot. Om ni läser något om att Saskatchewans enda elbolag plötsligt går i konkurs eller att västra Kanada plötsligt svartnar, det var inte jag, "Trust me, I'm an engineer".

Förhoppningsvis så blir det en lärorik tid då jag och Simon får gå runt och leka riktiga ingenjörer utan någon som utvärderar våra beslut. Hur som helst, sedan förra fredagen har James (handledaren) gått med en blåslampa i bakdelen på oss så att vi ska vara något sånär redo i ingenjörsgruppen (vi och Andrea) att ta över alla arbeten han jobbet med under tre år. Vid tillfällen känner jag mig som en av kockarna på min lokala thaimatkedja hemma i Göteborg. Jag nickar, ler och säger jaja går därifrån och kommer tillbaka med allt som han inte frågade om, förhoppningsvis lyckas jag träffa mitt i prick i mitt snedsteg.

Förra helgen begav vi oss till metropolen Bengough. Med ett permanent invånarantal på 300 personer så kommer man absolut med på kartan i Saskatchewan, det är ju trots allt 0,3 promille av totala befolkningen i Provinsen. Den här helgen skulle detta antal dock öka till över 2000 då den årliga festivalen "The Gateway Festival" skulle hållas. Vi blev inbjudna av en kollega på jobbet att slå följe i deras bil och låna tält och sovsäckar. Hon och hennes man kände en av arrangörerna och de hade fått info om att det skulle bli en bra line up i år. Utan större kännedom om de lokala förmågorna så tackade vi ändå ja till detta erbjudande då Steve Earle skulle vara med och då det kändes som en riktig kanadensisk upplevelse. Vi packade väskorna och for åter igen iväg på fredagen efter jobbet, denna gång en mild resa på ringa en och en halv timma söder ut. Vi blev mottagna av vad som mycket väl skulle ha kunnat vara min mormor och hennes panter tanter när vi anlände och de dirigerade oss in till campingområdet.

Det väletablerade systemet namnlappar på respektive campingplats var här verkställt vilket ledde till att ingen hittade sin plats. Efter att vi letat i ca en timma så fick vi också på förbivägar höra att tanten med rullator som haft till uppgift att banka ned stolparna med namnlapparna tröttnat på detta monotona arbete och skippat de sista 200 gästerna, något som även om det är förståeligt kanske kunde ha notifierats till de anländande resenärerna. Antar att 2000 skyltar var mer än hon räknat med när hon skrev upp sig på tjänsten då festivalen tidigare år haft ca 800 besökare.

Inte så mycket att skriva om festivalen i sig. Vi hade väldigt trevligt, musiken var över förväntan. Steve Earle levererade och två nya favoriter i Yukon Blonde och Wooden Sky har nu också blivit upptäckta. Saskatchewan är för övrigt också drabbat av en kallfront och har så varit under en längre tid nu så nätterna var mycket kalla i vårt tält. Jag löste detta genom att sova med fem lager kläder, mössa och med min gitarr innanför sovsäcken. Något som genererade perfekt temperatur fram tills klockan åtta då man vaknade och insåg att svetthyddan var ett faktum.

Andra dagen på denna tvådagars festival inleddes med ett besök till en väldigt stor butte ute i Saskatchewans Badlands. Detta ska alltså inte misstagas för en väldigt stor butt, det finns gott om stora rumpor här också men vi var ute efter något mycket skitigare. Nämligen ett litet berg bestående av lera. Dessa stora platåer är efterlämningar från istiden och erbjöd fina vyer.