Enkeltur till Regina

Bland gyllene fält och stora pickups

Riddare, ryttare och rollerblades åkare

Publicerad 2013-08-19 02:14:46 i Allmänt,

Hej igen mina vänner. Min ursprungliga idé var att skriva ett inlägg i fredags då dessa annars blir för långa i alla avseenden. För mig att skriva och för er att läsa, men jag kan direkt hänvisa de som inte vill förbruka sin värdefulla tid på toalettpoesi att bläddra nedåt för att götta sig i bilderna, sammanlagt säger de mer än 11000 ord!

Vi hörde första veckan när vi kom till Regina att självaste Sir Paul McCartney skulle komma till staden men tiden gick och vi glömde bort vår riddare. I måndags fick vi dock upp ögonen för detta evenemang igen och lyckades komma över ett par biljetter för $20 vilket nästan kändes som ett rån mot Paul men jag hoppas han klarar sig ändå.


Sir Paul McCartney.(så här nära var vi inte) Foto från Leader Post Regina

I Regina antar man att artister börjar på utsatt tid så när Paul fortfarande inte var uppe på scenen klockan 9 trotts att biljetten sa 8!! Då började några människor gå hem. Vad dom missade! En helt brilljant show av en 70 årig man som fortfarande kan röra på höfterna. Helhjärtat satt han och pratade lugnt och innerligt om sina sånger vid pianot. Dedikerade sånger till sina gamla vänner John och George (vad som hände med Ringo vet jag inte). Beatles klassiker blandat med Wings klassiker och lite ospelat material från Beatles tiden. 
8 days a week

Det blev sent och vi tog oss en liten sovmorgon till Torsdagen...


Helgen kom och lördag med den. Fullspäckad dag, klockan 12 gick vi in mot Mosaic Stadium vilket är hemmaarenan för Saskatchewan Roughriders. Vi hade bokat vår första match och skulle nu få se Roughriders mot Montreal. Förväntansfulla pojkar
Simon i ett hav av grönt

In på arenan, 40360 människor i publiken vilket för övrigt var ungefär samma siffra som på Paul concerten. Det är ingen överdrift när man påstår att 9 av tio hade gröna kläder på sig och stadion var så partiskt indelad att det måste ha känts som om man befann sig bakom fiendelinjer för spelarna från Montreal. Tror att antalet Montrealfans kunde räknas på händer och tår kombinerat. 
Avblåsningen med Kanadensiska nationalsången

Jag och Simon har för övrigt utvecklat ett riktigt hjärta för denna klubb som nu tillhör den nobla grupp av sportföreningar som jag kan titulera mina, de är på toppen bredvid Hidingstas gula maskinen. Vi har följt alla matcher på tv och just denna säsong så har det gått fenomenalt bra. 6 vinster och en förlust. Just denna match inräknas till vinsterna. Det var den sämsta matchen hitills med riktigt uselt offensivt spel och många misstag. Förutom sista 5 minutrarna så var det ganska händelselöst, på planen i alla fall. Publiken var som galna, likt ett EU restriktiv så har mor förbjudit pöbel som ordval vilket jag kreativt löser genom att kalla publiken; folkmassa med pöbelkaraktär. Vi hade ett montrealfan på vår läktare. Denna ensamma, stora, förfriskade man blev mött med ett vrål av buarop så fort han reste sig, för att avdramatisera det lite så var det med glimten i ögat (oavsett glimten eller ej, 2000 som buar i sammklang måste kännas hårt). I alla fall en upplevelse som var väl värd vår tid.
Ett play från 25yard linjen av Roughies.

Som sagt, en tråkig match men medett rafflande slut. För att inte gå in på detaljerna, vi låg under och lyckades på ett otroligt vis vända på en och en halv minut. Storslaget och till publiken stora förtjusning!

På tavlan syns slutställningen, 24-21 till Ruchriders

Efter matchen så tog vi oss så fort vi kunde till ålderdomshemmet över gatan där vi hade avtalat möte med en kollega från kontoret som hade lovat att ta med oss på något alldeles extravagant på kvällen. Vi hoppade in i bilen och for iväg till en curlinghall på västra änden av staden. Här satt vi oss och drack några öl, allt i bilen då kanadickerna har lagstiftning mot offentlig förtäring av rusdryck ( dock inte mot rattfylleri, mycket märkligt). Vi tog oss sedan in curlinghallen där den vänstra dörren ledde till ett bröllop och den högra till ett Roller Derby!

Roller Derby är en mycket märklig sport. Den går ut på att kvinnor utrustade med rullskridskor skall färdas runt i en ring och försöka tackla varandra. Någonstans mitt i detta tumult finns det regler för hur man tar poäng och tro det eller ej men vad som började som ett chaos i mitt huvud ordnade mot slutet av kvällen upp sig.
Lag Winnipeg All-stars

Av någon anledning som jag inte vet så finns det en viss, hmm, stygg image hos den här sporten. De flesta av kvinnorna var iklädda sönderivna fisknätsstrumpbyxor och i lagen fanns det stjärnspelare såsom pint size of Poison, Eden Cox, Ani Position och Rantz in ur Pantz. Jag tänker inte förklara dessa namn för de i publiken som inte omedelbart förstår så slipper vi göra någon upprörd. Roller Derbyt var riktigt underhållande och det var sannerligen en ny upplevelse.

Två stycken blockare från Winnipeg Allstars

Poänggöraren passerar en av Reginas stabilare pjäser

Shawn som tog med oss till Roller Berbyt iklädd sin Roughriders Jersey och till vänster Monica från kontoret som tog med oss till festivalen några veckor tidigare.

Den andra matchen mellan Saskatchewan all stars och sugar bones. Kvinnan i hjälmen tacklades flitigt av motstååndarna vilket 5 minuter efter denna bild togs resulterade i att hon lade sig ned och spydde på banan. Inget som inte kan tvättas bort på toan för att sedan forsätta spela.

En händelserik helg som bjudit på många nya upplevelser och trevliga stunder.

Vänliga hälsningar!

Ready, (jet)set, go!

Publicerad 2013-08-11 22:56:16 i Allmänt,

Mobilen darrar till och skärmen lyses upp och indikerar att ett det finns ett oläst meddelande. " U meatballs are in. Lucky biatches...". Vad som just inträffat är inte något som man väntar sig när man i bästa lugn och ro sitter hemma i soffan och försöker ta en liten lur efter jobbet. Vi har nämligen precis fått reda på att två platser på ett privatplan morgonen efter just reserverats i våra namn. Vi kommer nu få chansen att se en plats som heter Sandy Bay i mellersta Saskatchewan's östra del ca 75 mil från Regina och dessutom få en tur på vattenkraftverket och deltaga i den årliga fisketävlingen. Humöret var förståeligt på topp och vi gick tidigt i säng på fredagen för att vara pigga när vi skulle upp klockan 6 nästkommande morgon för att få skjuts till flygplatsen.

Vi hämtas av Benson, samme man som fixat så att vi fick detta privilegie och åker mot flygplatsen där vi möts upp av våra två piloter. Inom kort ansluter även vice presidenten för human resources, hanns dotter, det fackliga chefsombudet för alla operatörer och den ansvariga för hela Saskpowers generering ( cheif of operations eller något sådant). En märklig kännsla att plötsligt befinna sig på ett privatplan med 8 stolar tillsammans med stora delar av företagets ledning. Vi erbjuds förfriskningar hela resan men påminns titt som tätt att det inte finns någon toalet på planet, något jag borde tänkt på innan den tredje koppen kaffe gled ner i strupen.
Insidan av vårt plan med kockpiten i bakgrunden.

Jag är inget stort fan av flygresor men har börjat vänja mig vid det, Upplevelsen är dock inte helt densamma när man flyger i små propellerplan. Till skillnad från de stora flygplanen kastas dessa nämligen inte bara upp och ned vid luftgropar utan även i sidled vid varierande lufttäthet. Något som tog ett tag att vänja sig vid. En och en halv timma senare så nuddade våra landningsställ återigen marken och vi steg ut i vad som såg ut som direkt avbild av en Sydnorrländsk skog.
Storstadsfiskarna

Vi hämtades av två operatörer från kraftverket och kördes först till deras uppehållsstuga där vi erbjöds tilltugg och förfriskningar igen för att sedan åka ned till kraftverket och den övre delen av vattenreservoaren där fisketävlingen skulle gå av stapeln. Vi fick låna spön och blev erbjudna att hoppa på någon av de lokala deltagarnas båtar. Jag fick äran att åka med Roland, en mycket trevlig och glad morfar som även hade med sig sin dotter med make och deras två barn. 
Roland

Tävlingen för de vuxna avgjordes mycket simpelt baserat på längden på fångad walleye (glasögongös eller gäddabborre). Vi tog oss ut till Eagle Island ( en liten ö i mitten av sjön där jag fick se tre vackra kungsörna) och lade till och kastade ankar. 3 timmar kvar tills tävlingen slutade och min båt drog upp fisk efter fisk. Det flög fiskar till höger och vänster, några korta några långa, tjocka och smala. Alla hade tur med fiskelyckan, utom jag... På tre timmar hade jag ett napp och det enda det ledde till varr att min jigg med apterat byte (två mörtar) försvann. Roland var väldigt förtjust i att påpeka att jag var den enda som inte fick något, och något borde jag väl ändå kunna få, men jag gick tyvärr lottlös. Det är i dessa stunder som jag önskar att jag lagt ifrån mig mitt gameboy med Pokémon som liten grabb/yngre man och gett mig ut med min bror i forsen istället.

Nästan hela gänget som samlats för fisketävlingen.

Simon lyckades dock få upp en firre och var bara en i rangordningen under att få en Roughriders tröja men kom nu istället därifrån med ett par snabba brillor. Vi bjöds därefter på en BBQ där de grillade filéerna av vår fångst samt korv och hamburgare. Som den nobla man jag är lät jag resten av deltagarna äta fisken samtidigt som jag kalasade på grillkorv.
Jag, Simon och Benson
 
 

Efter att tävlingen var avgjord så fick vi en privat rundvandring på vattenkraftverket något som jag fann väldigt intressant då jag enbart tidigare fått chansen att besökt kärnkraftverk. Anläggningen byggdes på sent 20-tal och med små kontinuerliga uppgraderingar så genereras fortfarande dessa 20MW med hjälp av turbiner från 1929. Känslan när man går runt i byggnader som är över 80 år och har fått klartecken att köras i ytterligare 20 år är storslagen. På den tiden kompromissade man inte med kvalitén och saker och ting byggdes med utbyggnad i åtanke. När man dessutom tar i åtanke att vi befinner oss mitt i ingenstans så kan man börja föreställa sig vilket enormt projekt och vilka prövningar det måste ha varit.
Strömmen från en av utsläppningsdammarna

Efter rundturen på kraftverket fick vi en åktur genom Sandy Bay (sammhället) vilket var en ganska dyster syn. Något så sönderfallet har jag inte ofta sett, enligt vår guide som tillhör en av stammarna av first nations eller aboriginal community (vi skulle säga indian men jag är inte helt säker på vad man har för värdering på det ordet här). Hon berättade även att andra medlemmar i detta reservat såg ned på henne och hennes kollegor och betraktade dem som förrädare då de jobbade för Saskpower. Gliringar, utfrysning och krossade rutor hörde till vardagen. En mentalitet och själdestruktivitet som jag har mycket svårt att begripa. Efter denna upplysande rundtur så var det dags att åter igen bege sig mot planet och på vägen dit så fick den andra bilen sällskap av en svartbjörn som dock ganska fort flydde till säkerhet i skogen, oturligt nog fick inte jag se detta djur.

All in a days work, på väg tillbaka till Regina igen

Så, då var klockan sex och vi bordade åter igen planet, denna gång erbjöds vi vuxenförfriskningar och om de var dessa eller enbart bättre förhållanden vet jag inte men hemresan var inte alls lika skumpig. en och en halv timma senare landade vi och Benson tog oss med till golfbanan för att slå lite på ranchen innan vi avslutade dagen. Fick tillbaka minnet hur mycket jag faktiskt njuter av att golfa. Förhoppningsvis kommer vi komma ut på minst en runda innan sommaren är över. Vi åkte hem, åt, böt kläder och gick in mot stan för att uppleva slutet av folkfestivalen som pågått här under helgen. Allt detta på en dag, jag kompenserar nu min överdrivna företagsamhet med att stryka alla uppdrag på dagens schema och bara göra absolut ingenting.

Hjärtliga hälsningar från er tillgivna storfiskare!
 

Festival och bergsklättring

Publicerad 2013-08-03 01:19:47 i Allmänt,

Hej kära stalkers!


Här kommer veckans rapport, fylld med extravaganta företeelser som ni inte vill missa. Veckan som gick var den långsammaste på mycket länge. Jobbet stod stilla i början och dagarna tycktes smälta ihop med varandra. Det enda uppseendeväckande torde vara att vår handledare plötsligt på fredagen efter vårt sammanfattande möte avslutade med " å just ja, jag slutar nästa vecka". Bomber och granater. Det lär bli intressanta veckor framöver när mannen som gett oss alla uppgifter plötsligt slutar och ger över oss till en förhållandevis nyutbildad högskoleingenjör som haft denna plats i ca 6 månader. Vi kommer vara två interns på fri fot. Om ni läser något om att Saskatchewans enda elbolag plötsligt går i konkurs eller att västra Kanada plötsligt svartnar, det var inte jag, "Trust me, I'm an engineer".

Förhoppningsvis så blir det en lärorik tid då jag och Simon får gå runt och leka riktiga ingenjörer utan någon som utvärderar våra beslut. Hur som helst, sedan förra fredagen har James (handledaren) gått med en blåslampa i bakdelen på oss så att vi ska vara något sånär redo i ingenjörsgruppen (vi och Andrea) att ta över alla arbeten han jobbet med under tre år. Vid tillfällen känner jag mig som en av kockarna på min lokala thaimatkedja hemma i Göteborg. Jag nickar, ler och säger jaja går därifrån och kommer tillbaka med allt som han inte frågade om, förhoppningsvis lyckas jag träffa mitt i prick i mitt snedsteg.

Förra helgen begav vi oss till metropolen Bengough. Med ett permanent invånarantal på 300 personer så kommer man absolut med på kartan i Saskatchewan, det är ju trots allt 0,3 promille av totala befolkningen i Provinsen. Den här helgen skulle detta antal dock öka till över 2000 då den årliga festivalen "The Gateway Festival" skulle hållas. Vi blev inbjudna av en kollega på jobbet att slå följe i deras bil och låna tält och sovsäckar. Hon och hennes man kände en av arrangörerna och de hade fått info om att det skulle bli en bra line up i år. Utan större kännedom om de lokala förmågorna så tackade vi ändå ja till detta erbjudande då Steve Earle skulle vara med och då det kändes som en riktig kanadensisk upplevelse. Vi packade väskorna och for åter igen iväg på fredagen efter jobbet, denna gång en mild resa på ringa en och en halv timma söder ut. Vi blev mottagna av vad som mycket väl skulle ha kunnat vara min mormor och hennes panter tanter när vi anlände och de dirigerade oss in till campingområdet.

Det väletablerade systemet namnlappar på respektive campingplats var här verkställt vilket ledde till att ingen hittade sin plats. Efter att vi letat i ca en timma så fick vi också på förbivägar höra att tanten med rullator som haft till uppgift att banka ned stolparna med namnlapparna tröttnat på detta monotona arbete och skippat de sista 200 gästerna, något som även om det är förståeligt kanske kunde ha notifierats till de anländande resenärerna. Antar att 2000 skyltar var mer än hon räknat med när hon skrev upp sig på tjänsten då festivalen tidigare år haft ca 800 besökare.

Inte så mycket att skriva om festivalen i sig. Vi hade väldigt trevligt, musiken var över förväntan. Steve Earle levererade och två nya favoriter i Yukon Blonde och Wooden Sky har nu också blivit upptäckta. Saskatchewan är för övrigt också drabbat av en kallfront och har så varit under en längre tid nu så nätterna var mycket kalla i vårt tält. Jag löste detta genom att sova med fem lager kläder, mössa och med min gitarr innanför sovsäcken. Något som genererade perfekt temperatur fram tills klockan åtta då man vaknade och insåg att svetthyddan var ett faktum.
Första bandet: Rah Rah från Regina

Andra dagen på denna tvådagars festival inleddes med ett besök till en väldigt stor butte ute i Saskatchewans Badlands. Detta ska alltså inte misstagas för en väldigt stor butt, det finns gott om stora rumpor här också men vi var ute efter något mycket skitigare. Nämligen ett litet berg bestående av lera. Dessa stora platåer är efterlämningar från istiden och erbjöd fina vyer.

 


Pudelrockarna från BC under namnet Yukon Blonde

Pojkarna från Toronto Ontario, Wooden Sky
 Jag får passa på att tacka Andrew och Monica som bjöd med oss ut till denna festival.

Till helgen väntar BBQ och Saskatchewan Day. Trevlig helg på er alla.

God Speed

//Jakob Johansson

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela